Efter några månaders mer eller mindre idogt bloggande har Politruken uppnått nya och oanade höjder i knuffpoäng. Den hjälpande bloggboostarhanden kom från aningen oväntat håll i form av ett citat i ledarspalten i månadens nummer av friskis och svettis medlemstidning Friskispressen. Chefredaktören hade uppenbarligen hittat mitt inlägg om den remarkabla korrelansen mellan sossighet och friskis&svettis någonstans i bloggosfären.
Ett drygt decennium av F&S-medlemsskap samt ett oändligt antal värvade medlemmar has finally payed off (alltså förutom min prisvärt förvärvade atletkropp som Fricke ändå får lite cred för). Det måste vara så här Blondinbella kände sig första gången hon såg en Östermalms-pubbis trippa förbi iförd hennes bloggrekommenderade "veckans outfit"...
I inlägget hade jag förärat tidningen med den inte alltför gravallvarliga epiteten 'motionsrörelsens Pravda' - en titel redaktionen verkade ta med stolthet och glimten i ögat. Och med tanke på det faktum att mitt medlemsskap i F&S ännu inte har frysts, kan det konstateras att chefredaktören på Friskispressen tycks ha både humor och självdistans. Detta ger självfallet en direktkvalificering till Politrukbloggens finest.
Hur som, trots att vårvädret tycks ha markant reducerat förekomsten av blåa skoskydd och applåderandet t o m uteblivit från ett och annat pass, känner jag mig liksom mer pepp än nånsin på att vältra mig i motionssossigheten. Nu återstår bara att luta sig tillbaka och vänta på att Let's Dance- och Robinsoninbjudningarna rullar in...
Puss å Kram
Politruk-Bella
tisdag 23 mars 2010
torsdag 18 mars 2010
onsdag 10 mars 2010
Kränkt å sänkt
Om kränkthet är vår tids största sjukdom, så är det en sjukdomstrend som startades av den religiösa fanatismens företrädare. Återigen smäller situationen västerländsk snubbe/tidning+teckning av profeten Muhammed+muslimer som lackar upp stora rubriker på tidningslöpsedlarna. Den här gången gäller det mordplaner på den svenske konstnären Lars Vilks som 2007 fick ett pris på sitt huvud av Al-Qaeda efter att ha tecknat profeten Muhammed som rondellhund. Dessförinnan var det Jyllandsposten, danska Politiken, bojkott av Arla-mjölk och ..(tänkte nästan skriva "Fan och hans moster" men vem vet, kanske får man Caroline Krook och Carola efter sig så jag låter bli...)
Allt som allt beräknar Dagens Nyheter idag i sin nätupplaga att konflikten pågått sedan 2005. Man skulle alltså kunna tro att berörda muslimer borde vara blasé vid det här laget och karikatyrer yesterdays news, men likväl får varje teckningsincident lika stor effekt som en pissning på en myrstack. Kränkthetskvoten tycks vara omöjlig att fylla. Är det någon annan som får starka associationer till en specifik steningsscen i Monty Pythons "Life of Brian"? Vissa trender går visst aldrig ur tiden...
http://www.youtube.com/watch?v=MIaORknS1Dk
Allt som allt beräknar Dagens Nyheter idag i sin nätupplaga att konflikten pågått sedan 2005. Man skulle alltså kunna tro att berörda muslimer borde vara blasé vid det här laget och karikatyrer yesterdays news, men likväl får varje teckningsincident lika stor effekt som en pissning på en myrstack. Kränkthetskvoten tycks vara omöjlig att fylla. Är det någon annan som får starka associationer till en specifik steningsscen i Monty Pythons "Life of Brian"? Vissa trender går visst aldrig ur tiden...
http://www.youtube.com/watch?v=MIaORknS1Dk
onsdag 3 mars 2010
Till din hushållsnära tjänst
Designtorgets skapelse i form av en disktrasa prydd av Måd O:s flinande nuna och ovanstående rubrik, har plötsligt blivit vinterns hetaste politiska accessoar. Efter några veckor av idel flummiga icke-svar och med stackars Luciano hundvalpen Astudillos kamikaze-uppdrag i söndagens Agenda som kronan på verket, meddelade den rödgröna sörjan till slut igår att de tänker avskaffa RUT-avdraget om de vinner valet i höst. Nej från V, Ja från Mp och Nja från S blev alltså slutligen Nej - great success för Larsa Ohly med andra ord.
I tisdagskvällens Aktuellt motiverade Måna det rödgröna beslutet med att "de rika" redan fått tillräckligt med förmåner sedan Alliansen tog makten. "Pigavdraget", som vänsterklicken gärna kallar de hushållsnära tjänsterna, anses av samma gäng vara en förmån som främst kommer överklassen till del. Men förutom att det som vanligt är väldigt oklart av vilka denna diffusa "de rika"-grupp som ständigt nämns av sosseriet utgörs, slänger Mona Sahlin sig ut på ganska så glashal is med detta resonemang. Några minuter efter att oppositionen kommit med sitt besked, skickade nämligen Almega ut ett pressmeddelande med konstaterandet att RUT-avdraget nyttjas inom alla inkomstgrupper. En av fyra av de som använt sig av avdraget, tjänar mindre än 16 700 i månaden. Men om man skulle anta att det ändå var så som oppositionen försöker göra gällande: att det bara är Danderyds-Didrikar och Saltis-Sylvior som RUT-avdrar - är detta verkligen skäl nog att avskaffa avdraget?
Man uppskattar att de hushållsnära tjänsterna har bidragit till 11000 nya jobb - troligen delvis för att många av jobben uppkommit genom att svarta tjänster blivit vita. Mot bakgrund av detta samt de rådande arbetslöshetssiffrorna, ter det sig som det mindre begåvat att slänga 11 000 jobb i sjön bara för att "dom rika" minsann inte ska få subventioner för att anlita städhjälp. Ett konstaterande som också gjordes av Miljöpartiets Mikaela Valtersson förra veckan (detta var alltså på den tiden när MP ville ha kvar RUT-avdraget).
Retoriken om att det är fult att anlita städhjälp (framför allt om man råkar tjäna bra med stålar, vilket naturligtvis är ännu fulare) är ett mantra som säkert köps av de flesta trogna vänsterpartiväljare. Men innan de valde att vika sig för Ohly och vänsterretoriken, borde såssarna med Måna i täten insett att det gäller att välja sina strider - vanliga mellanmjölkssvennar tillika mittenväljare gillar uppenbarligen tanken på billig städhjälp (3 av 4 ställer sig positiva till avdraget). Och även om det inte lär vara denna fråga som avgör valet, så borde den som gillar S och MP men känner sig lite mindre såld på V, kanske dra öronen åt sig. Att kompromissa med viktiga jobbtillfällen till förmån för proletärpopulism, tyder på en tendens att låta ideologi gå före pragmatism.
"Jobben först", var det ja.
I tisdagskvällens Aktuellt motiverade Måna det rödgröna beslutet med att "de rika" redan fått tillräckligt med förmåner sedan Alliansen tog makten. "Pigavdraget", som vänsterklicken gärna kallar de hushållsnära tjänsterna, anses av samma gäng vara en förmån som främst kommer överklassen till del. Men förutom att det som vanligt är väldigt oklart av vilka denna diffusa "de rika"-grupp som ständigt nämns av sosseriet utgörs, slänger Mona Sahlin sig ut på ganska så glashal is med detta resonemang. Några minuter efter att oppositionen kommit med sitt besked, skickade nämligen Almega ut ett pressmeddelande med konstaterandet att RUT-avdraget nyttjas inom alla inkomstgrupper. En av fyra av de som använt sig av avdraget, tjänar mindre än 16 700 i månaden. Men om man skulle anta att det ändå var så som oppositionen försöker göra gällande: att det bara är Danderyds-Didrikar och Saltis-Sylvior som RUT-avdrar - är detta verkligen skäl nog att avskaffa avdraget?
Man uppskattar att de hushållsnära tjänsterna har bidragit till 11000 nya jobb - troligen delvis för att många av jobben uppkommit genom att svarta tjänster blivit vita. Mot bakgrund av detta samt de rådande arbetslöshetssiffrorna, ter det sig som det mindre begåvat att slänga 11 000 jobb i sjön bara för att "dom rika" minsann inte ska få subventioner för att anlita städhjälp. Ett konstaterande som också gjordes av Miljöpartiets Mikaela Valtersson förra veckan (detta var alltså på den tiden när MP ville ha kvar RUT-avdraget).
Retoriken om att det är fult att anlita städhjälp (framför allt om man råkar tjäna bra med stålar, vilket naturligtvis är ännu fulare) är ett mantra som säkert köps av de flesta trogna vänsterpartiväljare. Men innan de valde att vika sig för Ohly och vänsterretoriken, borde såssarna med Måna i täten insett att det gäller att välja sina strider - vanliga mellanmjölkssvennar tillika mittenväljare gillar uppenbarligen tanken på billig städhjälp (3 av 4 ställer sig positiva till avdraget). Och även om det inte lär vara denna fråga som avgör valet, så borde den som gillar S och MP men känner sig lite mindre såld på V, kanske dra öronen åt sig. Att kompromissa med viktiga jobbtillfällen till förmån för proletärpopulism, tyder på en tendens att låta ideologi gå före pragmatism.
"Jobben först", var det ja.
måndag 22 februari 2010
Offerkoftan på
"Offerkoftan" - ett gyllene begrepp som fått en liten renässans genom Mia Törnbloms klockrena böcker om självkänsla. I korthet syftar ordet till den där känslan de flesta har någon gång, typ "jageingetåhajagkanlikagärnaläggamignerådööö". Neggo-åsnan Ior i Nalle Puh är troligen en av litteraturens främsta företrädare för offerkoftan. Offerkofteterminologin har för vana att dyka upp lite i tid och otid i olika politiska sammanhang - inte helt otippat i vänstervridna sådana.
I kultursidorna i söndagens DN bjöd krönikören Ulrika Kärnborg på ett smaskigt praktexempel på en alldeles outstanding offerkoftediskurs (alltså jag vet, man får skylla sig själv om man bläddrar i en bilaga som har en proletärpravdaistisk touch som skulle gjort t o m Brezhnev stolt). Temat för krönikan uppkom med anledning av Alexandra Rapaports rosengårdska adidasbeklädda Eliza i Dramatens uppsättning av Pygmalion som just nu spelas på stora scenen. Kärnborg ondgjorde sig över publikens roade skratt över Rapaports Vicky Pollard-liknande porträtt - dvs att de garvade åt underklassen. I nästa andetag får Kd:s egen Häggis sig en känga. Kärnborg och Hägglund hade befunnit sig i samma tv-studio för att diskutera Susanna Alakoskis nya roman "Håpas du trifs bra i fengelset". Göran H kommenterade att det bästa med romanen var att den visade att vem som helst kan bli ett socialfall, varpå det uppstod en frontalkrock med fru Kärnborgs verklighetsuppfattning.
Det är faktiskt så, skriver Kärnborg, att det förhåller sig precis tvärtom: vem som helst kan inte bli ett socialfall. Och vem som helst drabbas inte heller av fetma, skulder eller dålig självkänsla. Allt detta, om vi ska tro Ulrika Kärnborg, är förutbestämt redan från födseln in i de lägre klasserna. Resten av krönikan ägnas åt att spy galla över den "ideologi" som fått spridning under det senaste decenniet - den som förespråkar att alla människor kan utveckla sin fulla potential om de bara får möjlighet genom typ utbildning, uppmuntran, personlig coaching eller vad det nu kan vara.
Ja fy f-n! Att ha mage att påstå att människor är fria individer och inte ett gäng sedan födseln märkta och paketerade klassbärare, är sannerligen föremål för allvarlig oro över vart samhället är på väg. Om man väljer att klä massorna i små offerkoftor alltså. För det Ulrika Kärnborg säger är att det spelar ingen roll vem du är - det är din klass som bestämmer om det kommer gå åt helvete för dig eller om du kommer segla genom livet på en guldströsslad räkmacka. Soft! Jag som är barn till två relativt välbeställda akademiker kan därför luta mig tillbaka i sänghalmen och se guldet och de gröna skogarna rulla in utan att lyfta ett finger. Synd däremot för invandrarbrudarna i Tensta. Sorry tjejer, det spelar ingen roll hur brighta ni är eller hur hårt ni jobbar -ni är redan dömda till ett liv av fetma, billiga blingsmycken och social misär.
Jag råder Kärnborgskan att lägga "Dekonstruktionen av könsnormativa klasstrukturer del III" åt sidan för en stund och ta sig tid att läsa Mia Törnbloms självbiografi "Så dumt!". Ett ypperligt exempel på hur det kan gå precis käpprätt åt skogen för en person som föds med alla möjligheter framför sig, och på hur samma person faktiskt kan lyckas med det av Kärnborg så föraktade "tagandet i kragen" och vända sitt liv till det bättre. Jag lovar Ulrika, att bränna offerkoftan kommer vara precis lika befriande som att bränna BH:n.
I kultursidorna i söndagens DN bjöd krönikören Ulrika Kärnborg på ett smaskigt praktexempel på en alldeles outstanding offerkoftediskurs (alltså jag vet, man får skylla sig själv om man bläddrar i en bilaga som har en proletärpravdaistisk touch som skulle gjort t o m Brezhnev stolt). Temat för krönikan uppkom med anledning av Alexandra Rapaports rosengårdska adidasbeklädda Eliza i Dramatens uppsättning av Pygmalion som just nu spelas på stora scenen. Kärnborg ondgjorde sig över publikens roade skratt över Rapaports Vicky Pollard-liknande porträtt - dvs att de garvade åt underklassen. I nästa andetag får Kd:s egen Häggis sig en känga. Kärnborg och Hägglund hade befunnit sig i samma tv-studio för att diskutera Susanna Alakoskis nya roman "Håpas du trifs bra i fengelset". Göran H kommenterade att det bästa med romanen var att den visade att vem som helst kan bli ett socialfall, varpå det uppstod en frontalkrock med fru Kärnborgs verklighetsuppfattning.
Det är faktiskt så, skriver Kärnborg, att det förhåller sig precis tvärtom: vem som helst kan inte bli ett socialfall. Och vem som helst drabbas inte heller av fetma, skulder eller dålig självkänsla. Allt detta, om vi ska tro Ulrika Kärnborg, är förutbestämt redan från födseln in i de lägre klasserna. Resten av krönikan ägnas åt att spy galla över den "ideologi" som fått spridning under det senaste decenniet - den som förespråkar att alla människor kan utveckla sin fulla potential om de bara får möjlighet genom typ utbildning, uppmuntran, personlig coaching eller vad det nu kan vara.
Ja fy f-n! Att ha mage att påstå att människor är fria individer och inte ett gäng sedan födseln märkta och paketerade klassbärare, är sannerligen föremål för allvarlig oro över vart samhället är på väg. Om man väljer att klä massorna i små offerkoftor alltså. För det Ulrika Kärnborg säger är att det spelar ingen roll vem du är - det är din klass som bestämmer om det kommer gå åt helvete för dig eller om du kommer segla genom livet på en guldströsslad räkmacka. Soft! Jag som är barn till två relativt välbeställda akademiker kan därför luta mig tillbaka i sänghalmen och se guldet och de gröna skogarna rulla in utan att lyfta ett finger. Synd däremot för invandrarbrudarna i Tensta. Sorry tjejer, det spelar ingen roll hur brighta ni är eller hur hårt ni jobbar -ni är redan dömda till ett liv av fetma, billiga blingsmycken och social misär.
Jag råder Kärnborgskan att lägga "Dekonstruktionen av könsnormativa klasstrukturer del III" åt sidan för en stund och ta sig tid att läsa Mia Törnbloms självbiografi "Så dumt!". Ett ypperligt exempel på hur det kan gå precis käpprätt åt skogen för en person som föds med alla möjligheter framför sig, och på hur samma person faktiskt kan lyckas med det av Kärnborg så föraktade "tagandet i kragen" och vända sitt liv till det bättre. Jag lovar Ulrika, att bränna offerkoftan kommer vara precis lika befriande som att bränna BH:n.
tisdag 9 februari 2010
Mammapappabarn
Tidig februari, istid alltjämt och den annalkande valrörelsen börjar anas. Inte minst genom ökad krigsaktivitet på tidningarnas debattsidor. I en artikel i söndagens DN passade KDs Göran Hägglund på att dra igång striden med MP genom att blåsa liv i den ständigt aktuella kvoteringsdebatten. Kanske främst den om föräldraförsäkringen. Häggis refererade till den diskussion som uppstod mellan honom Miljöpartiets Peter Eriksson under partiledardebatten i Agenda härom veckan, där den sistnämnde på frågan om inte föräldrarna bör få bestämma själva vad som är bäst för deras barn svarade att "jo, så är det om man ser till varje person, men inte om man ser till det samlade resultatet".
Detta föranledde alltså Göran H. att återigen ta verklighetens folk och dess självbestämmanderätt i försvar. Hägglund valde att ta ett lite nyare grepp på debatten och analysera frågan ur ett demokratiperspektiv. Argumentet gick ut på att det i grunden är odemokratiskt att beröva föräldrar på friheten att bestämma själva vem som ska vara hemma med barnen.
Peter Erikssons replik lät naturligtvis inte vänta på sig. På dagens DN debatt skjuter han ut hela populistartilleriet och varje Alliansparti får sig en träff av the loose canon that is Peter E. - jämställdhetsbonusar, hushållsnära tjänster, ja t o m jobbskatteavdraget blir alla obarmhärtigt slaktade. Och naturligtvis Kdisarnas egen lilla bebbe vårdnadsbidraget, som genustänkandets plötsligen självutnämnde väktare Peter Eriksson beskriver enligt följande "(...) vårdnadsbidraget, är inte en antipolitisk fråga. Det handlar i högsta grad om att använda politiken och skattepengarna för att påverka vilka val människor gör."
Logiken i argumentationen är sviktande. För vårdnadsbidraget är - till skillnad från lagstiftad kvotering av föräldraförsäkringen - en frivillig valmöjlighet. Och det är faktiskt den skillnaden som Hägglund påpekar och bygger hela sin artikel på. Peter Eriksson försöker i sitt inlägg göra det omöjliga, nämligen å ena sidan påstå sig försvara människors frihet att bestämma själv och å andra sidan förespråka lagar som tvingar fram jämställda resultat. Men svårigheten för miljöpartiet ligger nog snarare i att bekänna färg än att föra logiska argument. Kort sagt: vill man lagstifta om hur människor lever sina privatliv bör nog man stå för det istället för att trassla in sig i jaggillarfrihetegentligen-förklaringar.
Kvotering är i mångt och mycket en fråga om jämlikhet vs jämlik utkomst - två begrepp som oftast i praktiken är helt oförenliga. Tillämpar man principen om lika rättigheter, som man idag gör när det kommer till uttag av föräldraledighet, har resultatet visat sig bli icke jämlik. Kvinnor och män har samma rättigheter till föräldraledigheten men kvinnor tar ändå ut 80% av den. Slutsatsen är alltså, lite krasst uttryckt, att vill vi ha jämlika resultat måste vi också tumma på friheten genom att via lagstiftning tvinga föräldrarna till att dela lika på föräldraförsäkringen.
Samtidigt går det inte att förneka att det finns viktiga aspekter med en eventuell kvoteringslag. Bland annat att normerna på arbetsmarknaden skulle ändras om arbetsgivare plötsligt blev varse att alla pappor går på föräldraledighet. Något som troligen skulle ge avtryck i lönestatistiken. Men hur vet vi egentligen att exakt lika delning av föräldraförsäkringen är vad alla kvinnor och män egentligen helst vill ha och är "det bästa"?
När det gäller män och kvinnors ojämlikhet vad gäller lön och ansvar hemma, kan det diskuteras i oändlighet vad som är orsak och verkan, och vad som är självvalt eller "strukturellt tvång". Men trots att det fria valet alltid kan attackeras från socialistiskt håll (det är inte kvinnor som vill vara hemma med barnen utan könsnormernas tvingande kraft), har faktiskt ingen hittills lyckats bevisa att det är just könsroller som får kvinnor att ta ut mer föräldraledighet och inte den egna fria viljan.
Kanske måste man därför rent av vara lite ödmjuk inför möjligheten att även absolutjämställdhetärdetbästaföralla-förespråkarna och genusvetarna kan ha fel? Med detta i åtanke borde den bästa lösningen kanske vara att samhället - som idag - ger både män och kvinnor alla möjligheter att dela lika på barn och karriär, genom barnomsorg och fritt förfogande över föräldraledigheten för alla päron. Men så länge idén om fritt tänkande människor står mot uppfattningen om att det finns en överhet som vet lite bättre, lär denna fråga vara hot stuff ett bra tag till...
Detta föranledde alltså Göran H. att återigen ta verklighetens folk och dess självbestämmanderätt i försvar. Hägglund valde att ta ett lite nyare grepp på debatten och analysera frågan ur ett demokratiperspektiv. Argumentet gick ut på att det i grunden är odemokratiskt att beröva föräldrar på friheten att bestämma själva vem som ska vara hemma med barnen.
Peter Erikssons replik lät naturligtvis inte vänta på sig. På dagens DN debatt skjuter han ut hela populistartilleriet och varje Alliansparti får sig en träff av the loose canon that is Peter E. - jämställdhetsbonusar, hushållsnära tjänster, ja t o m jobbskatteavdraget blir alla obarmhärtigt slaktade. Och naturligtvis Kdisarnas egen lilla bebbe vårdnadsbidraget, som genustänkandets plötsligen självutnämnde väktare Peter Eriksson beskriver enligt följande "(...) vårdnadsbidraget, är inte en antipolitisk fråga. Det handlar i högsta grad om att använda politiken och skattepengarna för att påverka vilka val människor gör."
Logiken i argumentationen är sviktande. För vårdnadsbidraget är - till skillnad från lagstiftad kvotering av föräldraförsäkringen - en frivillig valmöjlighet. Och det är faktiskt den skillnaden som Hägglund påpekar och bygger hela sin artikel på. Peter Eriksson försöker i sitt inlägg göra det omöjliga, nämligen å ena sidan påstå sig försvara människors frihet att bestämma själv och å andra sidan förespråka lagar som tvingar fram jämställda resultat. Men svårigheten för miljöpartiet ligger nog snarare i att bekänna färg än att föra logiska argument. Kort sagt: vill man lagstifta om hur människor lever sina privatliv bör nog man stå för det istället för att trassla in sig i jaggillarfrihetegentligen-förklaringar.
Kvotering är i mångt och mycket en fråga om jämlikhet vs jämlik utkomst - två begrepp som oftast i praktiken är helt oförenliga. Tillämpar man principen om lika rättigheter, som man idag gör när det kommer till uttag av föräldraledighet, har resultatet visat sig bli icke jämlik. Kvinnor och män har samma rättigheter till föräldraledigheten men kvinnor tar ändå ut 80% av den. Slutsatsen är alltså, lite krasst uttryckt, att vill vi ha jämlika resultat måste vi också tumma på friheten genom att via lagstiftning tvinga föräldrarna till att dela lika på föräldraförsäkringen.
Samtidigt går det inte att förneka att det finns viktiga aspekter med en eventuell kvoteringslag. Bland annat att normerna på arbetsmarknaden skulle ändras om arbetsgivare plötsligt blev varse att alla pappor går på föräldraledighet. Något som troligen skulle ge avtryck i lönestatistiken. Men hur vet vi egentligen att exakt lika delning av föräldraförsäkringen är vad alla kvinnor och män egentligen helst vill ha och är "det bästa"?
När det gäller män och kvinnors ojämlikhet vad gäller lön och ansvar hemma, kan det diskuteras i oändlighet vad som är orsak och verkan, och vad som är självvalt eller "strukturellt tvång". Men trots att det fria valet alltid kan attackeras från socialistiskt håll (det är inte kvinnor som vill vara hemma med barnen utan könsnormernas tvingande kraft), har faktiskt ingen hittills lyckats bevisa att det är just könsroller som får kvinnor att ta ut mer föräldraledighet och inte den egna fria viljan.
Kanske måste man därför rent av vara lite ödmjuk inför möjligheten att även absolutjämställdhetärdetbästaföralla-förespråkarna och genusvetarna kan ha fel? Med detta i åtanke borde den bästa lösningen kanske vara att samhället - som idag - ger både män och kvinnor alla möjligheter att dela lika på barn och karriär, genom barnomsorg och fritt förfogande över föräldraledigheten för alla päron. Men så länge idén om fritt tänkande människor står mot uppfattningen om att det finns en överhet som vet lite bättre, lär denna fråga vara hot stuff ett bra tag till...
fredag 29 januari 2010
Motions-waffe
"Tillsammans mot världens friskaste stad". Sug på den, SATS-people. Jag snackar om den kampanj som just nu är i full gång hos Friskis & Svettis - denna kollektivismens och "att-jympa-tillsammans-är-rrrroligt"-flosklernas högborg. Varenda reklampelare i hufvudstaden är för tillfället tapetserad med budskapet om att ta omvägar för daller-minimeringens skull och bilder på röd-kindade, glada och aningen rultiga motionärer som ska illustrera det gemensamma flåsandets eufori.
Missionen är naturligtvis mitt i prick: få verklighetens folk att släpa sina soffnötta och julgodisgödda bakdelar till gymmet i tjockismånaden numero uno: januari. Och friskis och svettis fyller onekligen en viktig funktion bland alla flashiga gym: ett billigt och kommunal gympasal-liknande ställe där ingen behöver skämmas över vare sig uttvättade sunk-träningskläder, traktordäck runt kaggen eller bröst och bringa som en frukostflinga. Ändå - eller snarare kanske p g a detta - vilar det ett visst mått av stötande sossighet* över hela verksamheten.
Jag har varit medlem i f&s till och från de senaste 11 åren. Mest för att det är billigt och nära. Och definitivt inte utan motvilja. Det är lite if you can't beat them, join them över hela mitt medlemsskap. In, träna och sedan ut fort som f-n innan man tvingas delta i en förhatlig passet-är-slut-bra-jobbat-allihop!!!- applåd. Sosseriet går liksom hand i hand med friskandet och svettandet. Det är allt i från "endast 10 minuter på löpbandet!!" till skoskyddstvång och parfymförbud i omklädningsrummet. För att inte tala om medlemstidningen Friskispressen - denna motionsrörelsens Pravda som oupphörligen pumpar ut budskap som "det viktigaste är inte att vara bäst, utan att ha ROLIGT!" och "alla är välkomna". Som att åka tillbaka 20 år i tiden till 80-talets kollektivistdrillande dagis.
Ändå är jag där, var och varannan dag, kringstrykandes i korridorerna iförd mina tandläkarblå skoskydd, tränandes i grupp, pass efter pass som leds av fryntliga damer i övre medelåldern med en aldrig sinande entusiasm och peppiga heja-rop. Jag är som en maodyrkande betongkommunist i Stureplans värsta stekarghetto. I have no principles. Hur klarar jag att se mig själv i spegeln varje morgon?!
Men men... det kanske är okej att hänge sig åt sossigheten ibland. Jag har trots allt hellre gymmet runt hörnet och mer pengar över, än 30 minuters bussresa till elitistträning à 800 pix i månaden. Men för säkerhets skull kan den som, liksom jag själv, känner ett behov av att distansera sig från hurt&käck-gestapos högkvarter, regelbundet affirmera genom att upprepa mantran såsom "jag tränar för att bli snygg" och "ah va skönt det ska bli när kreti och pleti brutit sina nyårslöften så man får gå in i individualisttränar-bubblan igen!". Under tiden tar jag min vattenflaska med f&s-emblem, iförd ett passformslöst och nopprigt linne och sätter mig på spinncykeln längst in i hörnet så långt ifrån ledaren jag kan och trampar på.
* Sossigt [så:ssigt] - svårdefinierat begrepp. Bygger mer på en känsla än vetenskapliga beståndsdelar och politiska budskap. Antingen har man känslan för sossigheten eller inte. Tänk "alla får vara lucia", "den enda jag tävlar mot är mig själv", nyponsoppa och gå-ut-på-rasten-och-leka-lekar-tillsammans-tvång.
Missionen är naturligtvis mitt i prick: få verklighetens folk att släpa sina soffnötta och julgodisgödda bakdelar till gymmet i tjockismånaden numero uno: januari. Och friskis och svettis fyller onekligen en viktig funktion bland alla flashiga gym: ett billigt och kommunal gympasal-liknande ställe där ingen behöver skämmas över vare sig uttvättade sunk-träningskläder, traktordäck runt kaggen eller bröst och bringa som en frukostflinga. Ändå - eller snarare kanske p g a detta - vilar det ett visst mått av stötande sossighet* över hela verksamheten.
Jag har varit medlem i f&s till och från de senaste 11 åren. Mest för att det är billigt och nära. Och definitivt inte utan motvilja. Det är lite if you can't beat them, join them över hela mitt medlemsskap. In, träna och sedan ut fort som f-n innan man tvingas delta i en förhatlig passet-är-slut-bra-jobbat-allihop!!!- applåd. Sosseriet går liksom hand i hand med friskandet och svettandet. Det är allt i från "endast 10 minuter på löpbandet!!" till skoskyddstvång och parfymförbud i omklädningsrummet. För att inte tala om medlemstidningen Friskispressen - denna motionsrörelsens Pravda som oupphörligen pumpar ut budskap som "det viktigaste är inte att vara bäst, utan att ha ROLIGT!" och "alla är välkomna". Som att åka tillbaka 20 år i tiden till 80-talets kollektivistdrillande dagis.
Ändå är jag där, var och varannan dag, kringstrykandes i korridorerna iförd mina tandläkarblå skoskydd, tränandes i grupp, pass efter pass som leds av fryntliga damer i övre medelåldern med en aldrig sinande entusiasm och peppiga heja-rop. Jag är som en maodyrkande betongkommunist i Stureplans värsta stekarghetto. I have no principles. Hur klarar jag att se mig själv i spegeln varje morgon?!
Men men... det kanske är okej att hänge sig åt sossigheten ibland. Jag har trots allt hellre gymmet runt hörnet och mer pengar över, än 30 minuters bussresa till elitistträning à 800 pix i månaden. Men för säkerhets skull kan den som, liksom jag själv, känner ett behov av att distansera sig från hurt&käck-gestapos högkvarter, regelbundet affirmera genom att upprepa mantran såsom "jag tränar för att bli snygg" och "ah va skönt det ska bli när kreti och pleti brutit sina nyårslöften så man får gå in i individualisttränar-bubblan igen!". Under tiden tar jag min vattenflaska med f&s-emblem, iförd ett passformslöst och nopprigt linne och sätter mig på spinncykeln längst in i hörnet så långt ifrån ledaren jag kan och trampar på.
* Sossigt [så:ssigt] - svårdefinierat begrepp. Bygger mer på en känsla än vetenskapliga beståndsdelar och politiska budskap. Antingen har man känslan för sossigheten eller inte. Tänk "alla får vara lucia", "den enda jag tävlar mot är mig själv", nyponsoppa och gå-ut-på-rasten-och-leka-lekar-tillsammans-tvång.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)