Konsten att vinkla en nyhet

Danska tidningen Ekstra Bladet bemästrar snaskrubrikernas hantverk till fullo...

Kontroversiell dag i landstingshuset

Politiken är stundtals full av gråzoner. Otaliga är de utspel som politiker gör till höger och vänster, där de lysande förslagen avlöser varandra. Det är alltså inte alltid alldeles lätt för väljaren att skilja partierna åt. Därför kändes det ställningstagande som idag gjordes av Miljöpartiet i SLL på landstingets hälso- och sjukvårdsnämnd lite som en befrielse:

"Miljöpartiet vill ha en gemensamt finansierad sjukvård av god kvalitet"

Medborgarna i Stockholms län kan onekligen dra en lättnadens suck när Mp nu sätter ner foten i denna vitala fråga. Huruvida övriga oppositionspartier ämnar redogöra för sin ståndpunkt i frågan är dock höljt i ett grumligt dunkel. Tills dess kan vi inte annat än att spekulera om hur de interna diskussionerna går.

Länsinvånarna väntar nu med stor spänning på ytterligare blytunga ställningstaganden från Miljöpartiet. Ett klargörande om att alla barn ska ha rätt till en bra skolgång, att män och kvinnor är lika mycket värda samt att vård ska ges efter behov, vore verkligen på sin plats. To be continued...

Ever heard of "the work line"?

Fredrik Reinfeldts son Gustaf har fått jobb på McDonalds rapporterade den amerikanska nyhetssajten Gawker häromdagen. Det faktum att ett barn till självaste statsministern har tagit ett vanligt kneg, där han ska vända imperialistburgare verkar ha skapat stor fascination hos jänkarna.

Så även Reinfeldt Juniors twitterinlägg där han tydligen utgjutit sig över glädjen att äntligen få ett jobb. "What a socialist!" kommenterar Gawkerartikeln.

Man får alltså konstatera att artikelförfattaren varit ovanligt slö i sin research, eftersom vederbörande uppenbarligen är helt ovetande om fundamentet i den moderata idéläran a.k.a. arbetslinjen. Lill-feldt måste för övrigt vara
en ovanligt foglig tonåring som så lydigt följer päronens exempel.

Allt funkar

Den mediala sommartorka som råder under juli och augusti månader kan utgöra en svår påfrestning för uppmärksamhetstörstande politiker. I takt med att journalisterna droppar av och går på semester, minskar också intresset för vad våra folkvalda säger, gör, äter och har på sig. Därför gäller det att ta väl vara på varje tillfälle till mediautrymme som bjuds.


Så resonerade även KD-riksdagsledamoten Penilla Gunther, som igår skickade ut ett pressmeddelande med anledning av den uppmärksammade händelsen där en SJ-kontrollant slängde ut en 11-åring från ett tåg. När hela Sverige förfasade sig över den obarmhärtige konduktören som strandsatte ett barn på en öde perrong, såg KD-Penilla till att utnyttja detta gyllene tillfälle till max. Med en hastighet som skulle gjort en kobra imponerad lyckades hon turbo-producera ett politiskt förslag som presenterades i pressmeddelandet:


"Barnguider behövs på de långa tvärgående tågsträckorna för ensamresande barn. Med egen erfarenhet vet jag rädslan att skicka barnen själva på tåget, om något skulle hända, oväntade händelser med stopp eller byten."

Ett föredömligt exempel på att man faktiskt kan göra politik på precis allt, om man inte är så himla petig med var man lägger kvalitetsribban för förslagen. Huruvida ett lagförslag är att vänta förtäljer dessvärre inte historien, men den som väntar på något gott väntar aldrig längre än det tar att rafsa ihop en motion.

Bygga om tunnelbanan à la Percy Nilegård

Percy Nilegård var minst 10 år före sin tid när han i sin mobila guide till ett bättre Sverige efterlyste politisk tydlighet i tunnelbanefrågan.

Avsked med klass

Maud Olofsson har massor att vara stolt över. Hon startade och genomförde en välbehövlig förnyelse av Centerpartiet när hon tog över som partiledare 2001 och hon var en starkt bidragande orsak till att Alliansen överhuvudtaget kom till.

Nu när det är dags för förnyelse 2.0 lyckas Maudan lämna över stafettpinnen right on time. Tillräckligt tidigt för att ingen ska hinna ruttna ordentligt på henne och - som hon själv påpekade under dagens presskonferens - tillräckligt tidigt för att hennes efterträdare ska hinna installera sig och bli varm i kläderna till nästa valrörelse.

Snygg sorti, snygg timing, snygg klänning.

Nervös kollektivism

Ingen har väl kunnat undgå den HBT-beef som blossat upp mellan debattörerna Roland Poirier Martinsson och Johan Norberg på bl a Newsmill. Konflikten föranleddes av en SvD-kolumn av Poirier Martinsson där denne förespråkade en KD-bojkott av Pridefestivalen med hänvisning till den - i hans mening - borgerliga idén om separationen mellan privatliv och politik. Sexualiteten hör hemma i sovrummets domäner menade Rolle och fick snabbt mothugg av Norberg, som anklagade honom för att vilja förvisa bögarna tillbaka till garderoben.

Att sexualiteten enbart skulle vara en privatsak är givetvis ett påstående som varken går att tillskriva någon universell "borgerlighet" eller som kan vinna särskilt mycket stöd i dagens samhälle. The private is political är ju ett uttryck som de flesta statsvetare hört till leda och skyfflar man bort sexuell läggning från den politiska agendan, får man nog i konsekvensens namn göra samma sak med exempelvis kvinnofrågor. Det var väl också ungefär vad Johan Norbergs mothugg går ut på.

Det är svårt att hitta energin att förfasa sig över Roland P-M:s försök till reaktionär provokation. Det jag snarare hakar upp mig på är hans tvångsmässiga och krampaktiga tag om "borgerligheten" som ett sätt att legitimera sina åsikter:

"Borgerligheten tycker tvärtom. Kinky är ok, liksom olika sexuella identiteter. Platsen för dessa uttryck bör dock vara privat."

"(...) man bryter mot en traditionell, borgerlig syn på sexualiteten som intimt förknippad med den egna personen och hennes integritet."

Med denna retorik begår alltså såväl moderater som folkpartister, centerpartister och kristdemokrater dagligen rena dödssynder när de sviker sitt ideologiska arv genom att debattera hbt-frågor i olika politiska forum.

Roland Poirier Martinsson är knappast ensam om denna typ av argumentation. Samhällsdebatten präglas stundtals av tendensen att inte kunna uttrycka en åsikt utan att samtidigt tillskjuta "...som liberal måste man ju" eller "jag är socialist/liberal så jag motsätter mig/stödjer...". Att vara ideologiskt konsekvent tycks fungera som någon form av kollektivistisk sköld att gömma sig bakom när det blir för läskigt att tycka något alldeles själv av egen tankekraft.

Naturligtvis är det både bra och viktigt att ha koll på ideologier och politiska teorier. Men att slänga fram det idehistoriska kortet varje gång man ska framföra en synpunkt ter sig ganska osjälvständigt och aningen räddhågset. Och inte minst - som kan bevittnas i matchen Poirier-Martinsson vs. Norberg - riskerar man klistra på andra "borgare"/"socialister"/"konservativa" etiketter som de kanske inte alls känner igen sig i.

Kollektivt engagemang i all ära, men det kanske inte skulle skada om den borgerligt trogne då och då påminde sig själv om att den traditionella, liberala synen på människan trots allt karaktäriseras av den egenrådige och självständige individen...