När fan blir gammal...

...så blir han lite feg och skyller ifrån sig på någon annan. Särskilt effektivt när syndabocken - som i detta fall - råkar vara död.

PR-effekten som uteblev

Läste idag att den österrikiska staden Amstetten - mest känd för att ha varit hemvist åt den notoriske Josef Fritzl - beslutat att upphäva Adolf Hitlers hedersmedborgarskap. Beslutet föregicks av en het debatt, där det högerpopulistiska partiet FPÖ motsatte sig förslaget med motiveringen att en persons medborgarskap per definition upphävs när vederbörande trillar av pinn.

Man kan ju ha viss förståelse för detta lätt desperata försök från den politiska ledningen i Amstetten att höja stadens i botten körda anseende. Att öka turistströmmarna till Josef Fritzl-town måste ju vara ungefär lika lätt som att locka folk till ett beachparty i Novosibirsk i februari. Men även om tanken var god, kan man ändå inte låta bli att undra hur tusan det kan ha tagit 66 år för Amstetten att inse att det kanske kan vara dags att dra in hedersmedborgarskapet från en av världshistoriens mest ökända figurer. På något sätt känns det därför som att detta lilla pr-trick inte riktigt kommer att slå igenom.

Turistbyrån i Amstetten kan nog räkna med långledigt den här sommaren också...

Veckans pubbis v. 21

Veckans pubbisutmärkelse går till YouTube-trubaduren Jonas, som med själ och hjärta lever ut sina testosterongenererade aggressioner mot Anders Borg, borgarsvinen och Janne B:s stackars gudsförgätna glugg. Notera särskilt slutet då sångaren går in en slags tungtalande socialistisk extas till bilderna av Håkan Juholts mustasch och ett manipulerat stapeldiagram. Mycket underhållande!

Ex-bloggare

Veckans pubbis

Lars von Trier har blivit bannlyst från festivalen i Cannes rapporterar media idag. Anledningen är att von Trier dragit några mindre genomtänkta nazistskämt under en presskonferens, där han bland annat sagt sig förstå Hitler och beundra Albert Speer. Som att trycka på en knapp gick filmvärlden givetvis i taket. Till följd av detta formidabla sumohopp i klaveret höll filmfestivalens styrelse igår ett extrainsatt möte, där man alltså beslutade att förklara Lars von Trier persona non grata i Cannes från och med nu.

Ok, vissa saker är mindre strategiska att skämta om än andra. Men kom igen - hur kan någon låta sig provoceras av en person som så uppenbart försöker testa gränserna på ett sätt som är värdigt en tvättäkta tonårsrebell?

I detta nu går det förmodligen omkring ungefär hundra miljoner fjortonåringar som försöker dra åt sig uppmärksamhet på samma osofistikerade sätt som Lars von Trier (illustreras bl a av bilden ovan). Men festivalstyrelsen och media lyckas ändå gå rakt in den planerade fällan. Och tur är väl det. Den dag folk börjar rycka på axlarna lär det bli en och annan von Trier/såpastjärna/bloggare som går in i väggen...

Förnuft eller känsla

Omvalet i Västra Götaland och Örebro blev lite av ett fiasko i termer av valdeltagande. Endast 43,1 % av den röstberättigade befolkningen i Västra Götaland orkade släpa sig till valurnorna i söndags, vilket står i stark kontrast till de dryga 80 % som röstade i september.

Ur ett legitimitetsperspektiv är det naturligtvis en besvikelse. Men den astronomiska soffliggarfrekvensen är föga förvånande. Landstingsvalet är sedan länge klassat som "det glömda valet" - den tredje valsedeln som väljaren trycker ner i kuvertet av slentrian och pliktskyldighet, typ. Att en omtagning av ett val som så få tycks ta notis av och där medierapporteringen minst sagt varit sval, inte framstått som särskilt hot stuff borde därför inte komma som en chock.

Vad som däremot kan framstå som lite paradoxalt är varför landstingsvalet bortprioriteras, trots att sjukvård är den fråga som - näst efter jobben - väljarna i en SIFO-undersökning från förra året ansåg vara absolut viktigast för dem i valet 2010.

Självklart skulle man kunna dra slutsatsen att gemene man tror att sjukvården sköts av staten eller kommunen. Men det tycks inte vara fallet. Enligt exempelvis en undersökning från Stockholms läns landsting, visste över 85 % av de tillfrågade att landstingen har huvudansvaret för vården.

Svaret bottnar förmodligen istället i det faktum som visserligen inte är en hemlighet för någon, men som alla politiker ändå helst vill undvika att kännas vid. Nämligen att det ofta finns ett stort glapp mellan vad väljaren anser borde ligga till grund för partival och vad som faktiskt får oss att rösta på ett visst parti.

För den krassa sanningen är ju att det inte spelar någon större roll hur mycket partiet x än försöker förklara allt bra de gjort, så länge partiet y - oförtjänt eller ej -framstår som trovärdigare, modernare och lyckas förmedla en allmänt soft känsla. Det är ungefär lika tröstlöst som för ägarna av Vademecum att få folk att förstå att det är samma gegga i deras tandkrämstuber som Colgates - konsumenterna betalar ändå gladeligen 10 spänn mer för en Colgatetub.

Nu är inte politik lika konkret som tandkräm. Men sanningen är att den breda massan har lika lite tid att lusläsa partiprogram och årsredovisningar som innehållsföreteckningen på baksidan av en tandkrämsförpackning. Utmaningen är såklart därför paketeringen. Att klämma in så mycket information man bara kan i en partilogga eller varumärke, som gör att man automatiskt tänker "vita tänder", "sjukvård" eller "regeringsduglig". Ett förnuftsvidrigt sätt att välja måhända. Men ärligt talat - vilken regering skulle palla med ett land av 9 miljoner politiska nördar?

Verkligast vinner

DN rapporterar att kungen och Silvia gjort ett antal skeptiska uttalanden beträffande verklighetsförankringen bland svenska deckaralster under ett statsbesök i Polen nyligen. Anledningen till kungaparets betänkligheter är att de enligt utsago anser att den världsbild svenska deckarförfattare målar upp i sina romaner, med tillhörande kallblodiga mord och allmän brutalitet, inte stämmer med deras egen. Således sågas såväl Millennium-trilogins som Sjöwall-Wahlöö och Mankell-böckernas Sverigeskildringar längs med fotknölarna av monark-duon.

"(...)ni måste förstå att svenska krimböcker är produkt av ren fantasi”, sa bland annat drottningen vädjande till studenterna vid en högskola i Warszawa.

Detta till synes oförargliga utspel hade kunnat avfärdas som ett litet släng av kunglighetens diskreta charm. Men kungaparets uttalande lyckades reta upp brottmåladvokaten, tillika ordföranden för republikanska föreningen, Peter Althin (Kd) ordentligt:

”De skulle bara behöva öppna fönstret och titta ut från sitt torn, Det [om kriminaliteten] finns där ute – inte överallt och hela tiden – men likväl finns det"

Man får väl ge Peter Althin rätt - även om det inte springer omkring en massa pyromaniska 10-åriga tjejer som tänder eld på sina tungt kriminella fäder överallt. Men lika mycket som kungen och tyskan skulle behöva kika ut från Drottningholms tinnar och torn, skulle det säkert inte skada om pöbeln då och då fick en och annan reality-check från hovet.

Bara för att gemene svenne-banan aldrig träffat en kaffeflicka och förmodligen aldrig kommer göra det heller, betyder det inte att de inte finns. Således kunde kanske ett och annat studiebesök hos Noppes eller lite myshäng med Maddis i Troppan vara på sin plats för kreti och pleti. Det finns ju onekligen dem som anser att tiaror, kaffeflickor och slutna gubbsällskap är produkter av ren rojalistisk fantasi. That oughtta shut them up...