Snart är det val. Med valrörelsen kommer också de traditionsenliga valkickofferna och valkonventen som varje etablerat parti brukar ordna i valtider. Dessa sker uteslutande i gemenskapens tecken, med allsång av partidängor, skanderande av politiska budskap, uppladdning och allmänt pepp. Kort sagt: valkonventen är den socialistfolkliga samhörighetens högsäsong.
Med andra ord är det föga förvånande när man ser såssar gunga hand i hand till tonerna av Internationalen. Eller när betongkommunisterna jazzar loss till "Knutna nävar". Något motsägelsefullt blir det däremot när diverse Allianspartier stämmer in i samma kollektivistiska anda.
På vilken borgerlig kick-off eller konvent som helst, handlar det mesta om hur Partiet ska verka för att uppnå (social-)liberalismens nirvana. I dagarna två (eller tre) sjungs individualismens lov och vikten av den fria människan. Paradoxalt är därför bara förnamnet, när samma liberalmaniska deltagare senare dansar runt och sjunger i partistisk yra, dyrkandes Führ..förlåt, partiledaren, på ett sätt som påminner om de personkulter som återfinns i diverse totatlitära stater. Det ska skålas för partiledaren, kramas med partiledaren, göras filmer med partiledaren och sjunga om den aldrig döende kärleken till partiledaren. Gemensamt och tillsammans.
Arrangemangen ter sig på så sätt som kollektivistiska orgier, där väckelsemöten bleknar i jämförelse. Den utomstående vet liksom inte riktigt om man bör ropa Halleluja eller Hell Caesar. Och inte heller var den oberoende fria individen, som det nyss vurmades för, tog vägen.
Nåväl, ingen har väl hittills vunnit ett val på egen hand. Och kanske är det just denna typ av vulgo-socialism som krävs för att uppnå resultat. Kanske är den oinvigde individualisten blott en avundsjuk åskådare som längtansfullt beskådar sekteuforin. Eller kanske är det så att de, när allt kommer omkring, är såssar allihopa.
måndag 9 augusti 2010
onsdag 4 augusti 2010
Burkbarriärer
Jan Björklund meddelar idag att hans Folkparti vill totalförbjuda burka på både elever och lärare i svenska skolor och högskolor. "Undervisning är kommunikation, det är att kunna se varandra i ögonen och ansiktet och kunna kommunicera med varandra.", säger Björken till Ekot.
Ett lite småtråkigt besked för landets alla synskadade barn kan tyckas, vars skolgång därmed tappade all betydelse...
Ett lite småtråkigt besked för landets alla synskadade barn kan tyckas, vars skolgång därmed tappade all betydelse...
måndag 2 augusti 2010
Pride-pressens pina
Politrukbloggen är tillbaka efter en tids mer eller mindre välförtjänt semester. Det må ha varit stiltje på inläggssidan, men icke desto mindre har sommartorkan bjudit på diverse saftiga ämnen att ondgöra sig över.
Förra veckan gick i gaystolthetens tecken och det bjöds på sedvanliga debatter, parader och allehanda regnbågsfärgade jippon. Prideveckan - som går av stapeln i augusti varje år -är naturligtvis också den perfekta arenan för det politiska etablissemanget att plocka valpoäng på. På senare år har dock evenemanget kommit att utvecklas till en studie på temat "exakt hur långt kan man få politiker att sträcka sig för lite pk-pr?". Och svaret är: precis hur långt som helst.
Vad sägs exempelvis om förslag om könsneutrala toaletter och att införa ett särskilt HBT-borgarråd? Eller statsråd i catwomandräkt och riksdagsledamöter i rödglittrig stass? Tätt följda av den ena politiska broilern efter den andra - allihop ivrigt viftandes med regnbågsflaggor iförda t-shirts med jag-e-så-jäkla-okej-med-gay-tryck. Alla vill synas som den som är mest HBT-vurmande och mest gay. Helst mer gay än gaysen själva.
Alla utom Göran Hägglund, det vill säga.
Häggis lyckades nämligen ytterligare befästa sin position på RFSL:s shitlist genom att tacka nej till den årliga partiledardebatten under Pride. Debatten tycks - till skillnad från debatter i alla andra typer av forum - vara av strikt obligatorisk art och Hägglund fick försvara sig via sin pressekreterare både en och två gånger. Skadan var dock redan skedd. RFSL deklarerade genast att föreningen inte trodde på bortförklaringarna från lilla Göran, som likt en skolkande 7-åring fick duktigt med smäll på fingrarna från läderpiskan.
När det kommer till HBT-frågor tycks de PR-tröstande politikerna, RFSL och Pridearrangörerna leva i en slags hets-symbios som når sin kulmen under Prideveckan. Den som inte infinner sig på arrangemangen när Das Pride und Der RFSL kallar har inte fullgjort sin plikt och hängs därför ut som gay-fientliga syndare. Eller med en symbolisk tom stol som i fallet med Hägglund. Lite "dom som inte är med oss är emot oss" à la George Bush anno 2001.
HBT-rättigheter är viktiga. Lika viktiga är rättigheterna för allsköns etniska grupper, barn, religiösa samfund etc. etc. Liksom dessa förtjänar HBT-frågorna mer seriositet än vad Prideveckans tvångsmässiga politiska vem-är-mest-gayfriendly-tävling erbjuder.
Så länge politiska partier konkurrerar med varandra i det ena mer bisarra förslaget efter det andra, kommer Prideveckan att fortsätta vara en kamp om vem som kan skrika regnbåge högst. Men i ärlighetens namn: why bother? Den tävlingen är nämligen, som vi alla vet, redan avgjord. Hur mycket det än viftas med fjäderboarna och fladdras med lösögonfransarna, kan ingen någonsin slå Månas legendariska upphångling av RFSL:s vice ordförande förra året. Touché.
Förra veckan gick i gaystolthetens tecken och det bjöds på sedvanliga debatter, parader och allehanda regnbågsfärgade jippon. Prideveckan - som går av stapeln i augusti varje år -är naturligtvis också den perfekta arenan för det politiska etablissemanget att plocka valpoäng på. På senare år har dock evenemanget kommit att utvecklas till en studie på temat "exakt hur långt kan man få politiker att sträcka sig för lite pk-pr?". Och svaret är: precis hur långt som helst.
Vad sägs exempelvis om förslag om könsneutrala toaletter och att införa ett särskilt HBT-borgarråd? Eller statsråd i catwomandräkt och riksdagsledamöter i rödglittrig stass? Tätt följda av den ena politiska broilern efter den andra - allihop ivrigt viftandes med regnbågsflaggor iförda t-shirts med jag-e-så-jäkla-okej-med-gay-tryck. Alla vill synas som den som är mest HBT-vurmande och mest gay. Helst mer gay än gaysen själva.
Alla utom Göran Hägglund, det vill säga.
Häggis lyckades nämligen ytterligare befästa sin position på RFSL:s shitlist genom att tacka nej till den årliga partiledardebatten under Pride. Debatten tycks - till skillnad från debatter i alla andra typer av forum - vara av strikt obligatorisk art och Hägglund fick försvara sig via sin pressekreterare både en och två gånger. Skadan var dock redan skedd. RFSL deklarerade genast att föreningen inte trodde på bortförklaringarna från lilla Göran, som likt en skolkande 7-åring fick duktigt med smäll på fingrarna från läderpiskan.
När det kommer till HBT-frågor tycks de PR-tröstande politikerna, RFSL och Pridearrangörerna leva i en slags hets-symbios som når sin kulmen under Prideveckan. Den som inte infinner sig på arrangemangen när Das Pride und Der RFSL kallar har inte fullgjort sin plikt och hängs därför ut som gay-fientliga syndare. Eller med en symbolisk tom stol som i fallet med Hägglund. Lite "dom som inte är med oss är emot oss" à la George Bush anno 2001.
HBT-rättigheter är viktiga. Lika viktiga är rättigheterna för allsköns etniska grupper, barn, religiösa samfund etc. etc. Liksom dessa förtjänar HBT-frågorna mer seriositet än vad Prideveckans tvångsmässiga politiska vem-är-mest-gayfriendly-tävling erbjuder.
Så länge politiska partier konkurrerar med varandra i det ena mer bisarra förslaget efter det andra, kommer Prideveckan att fortsätta vara en kamp om vem som kan skrika regnbåge högst. Men i ärlighetens namn: why bother? Den tävlingen är nämligen, som vi alla vet, redan avgjord. Hur mycket det än viftas med fjäderboarna och fladdras med lösögonfransarna, kan ingen någonsin slå Månas legendariska upphångling av RFSL:s vice ordförande förra året. Touché.
fredag 9 juli 2010
Almenyttan
Vi befinner oss i slutet av den högsommartropiska första julivecka som i dagligt politikertal kallas Almedalsveckan. Under en vecka förvandlas den lilla parken Almedalen till politikens epicentrum när politiker, politruker, journalister och löst folk vallfärdar till Visby för att praktisera speeddejtande och proffsmingleri på högsta nivå.
Med nära 1400 seminarier och mingel slår årets Almedalsvecka rekord. Kvantiteterna har på några år nått remarkabla magnituder och ingen behöver gå sysslolös längs Visbys kullerstensgator. Bland alla dessa seminarier återfinns en okänd mängd icke-teman med metadiskussioner och prata-om:ande i stil med "Har Almedalsveckan förlorat sitt syfte?" och "Almedalen 2.0 - vad är nästa steg?". Ja, ni hajar.
Gårdagens Almedalsspecial av "Debatt" sällar sig till denna skara. Ledda av den comebackade Janne Josefsson skulle ett gäng politiker, samhällsdebattörer och en och annan vanlig dödlig debattera "fenomenet Almedalsveckan". Argumentationen fungerade stundtals som en jantejuridisk översiktskurs.
En kvinna, som i klassiskt offermanér endast bevärdigades med epitetet "ensamstående mamma" men som senare visade sig vara gotländsk lokalpolitiker, hävdade bestämt att Almedalsveckan är ett djupt orättvist och förkastligt fenomen. Att åka till Visby är "svindyrt", boende ännu dyrare och dessutom är det orättvist att somliga arrangerar privata fester för sina vänner och bekanta som inte gemene man får vara med på, ansåg hon och slog därmed ett slag för den gamla dagisparollen "har man bjudit en får man bjuda alla".
Gudrun Pyroteknikern Schyman var inte sen att haka på anti-Almedaleriet och valde att utgjuta sig över "all denna sprit" som flödar under Almedalsveckan. Under mingel efter mingel rinner det ena rosévinsfyllda plastglaset efter det andra ner, vilket naturligvis är skandalöst med tanke på alla alkoholister som på så sätt utsätts för frestelser vart de än vänder sig.
Sist men inte minst avslutade en tredje debattör med att det egentligen är förbannat orättvist att Almedalsveckan ska hållas just i Visby. Orättvist mot resten av Sverige och orättvist för att det är svårt att ta sig till Gotland, som ju råkar vara en ö = det går inte att åka dit på SL-kortet.
Almedalsveckan bör således skrotas för att:
1) Hela Sveriges befolkning kan inte ta sig till Visby samtidigt
2) Det finns folk som är alkoholister som genom det idoga almedalska rosédrickandet kan tänkas känna sig utsatta och som därför blir diskriminerade. Alla kan inte dricka vin, därför bör ingen dricka vin
3) Bor man i Piteå eller kanske i Dalarna ligger Gotland ganska långt bort
För att tala i såsseologisk klartext: om inte alla får vara med, ska ingen med.
Men om man ska tänka i lite utilitaristiska termer, kan det ändå tänkas att Almedalsveckan är till nytta och glädje för hela befolkningen. Våra stackars arma politiker jagas med blåslampa 51 veckor om året, tragglar sig igenom trista och illa skrivna dokument, tvingas lyssna på verklighetens rättshaverister och låtsas att de bryr sig, samt dagligen utsätta varandra för mer eller mindre milda former av vuxenmobbning.
En vecka om året får de åka på sommarkollo i exhibitionismens högborg och leka av sig, likt välfriserade kungspudlar ställa ut sig för allmän och inbördes beundran, pimpla vin, gratisäta och dunka varandra i ryggen - allt i ljuset från den törstande mediakåren i sommartorkans zenit.
Det går med andra ord att hävda att Almedalsveckan ger oss gladare och beskedligare politiker som fattar bättre och roligare beslut för var och envar. Stinna av rosé och euforiska av all uppmärksamhet värdig en hollywoodstjärna, kommer de tillbaka till riksdagsstolarna och fullmäktigesalarna lyckligare och ystrare än någonsin - redo att göra världen lite bättre. Och vad är väl viktigare än att vi alla får ta del av kakan?
Med nära 1400 seminarier och mingel slår årets Almedalsvecka rekord. Kvantiteterna har på några år nått remarkabla magnituder och ingen behöver gå sysslolös längs Visbys kullerstensgator. Bland alla dessa seminarier återfinns en okänd mängd icke-teman med metadiskussioner och prata-om:ande i stil med "Har Almedalsveckan förlorat sitt syfte?" och "Almedalen 2.0 - vad är nästa steg?". Ja, ni hajar.
Gårdagens Almedalsspecial av "Debatt" sällar sig till denna skara. Ledda av den comebackade Janne Josefsson skulle ett gäng politiker, samhällsdebattörer och en och annan vanlig dödlig debattera "fenomenet Almedalsveckan". Argumentationen fungerade stundtals som en jantejuridisk översiktskurs.
En kvinna, som i klassiskt offermanér endast bevärdigades med epitetet "ensamstående mamma" men som senare visade sig vara gotländsk lokalpolitiker, hävdade bestämt att Almedalsveckan är ett djupt orättvist och förkastligt fenomen. Att åka till Visby är "svindyrt", boende ännu dyrare och dessutom är det orättvist att somliga arrangerar privata fester för sina vänner och bekanta som inte gemene man får vara med på, ansåg hon och slog därmed ett slag för den gamla dagisparollen "har man bjudit en får man bjuda alla".
Gudrun Pyroteknikern Schyman var inte sen att haka på anti-Almedaleriet och valde att utgjuta sig över "all denna sprit" som flödar under Almedalsveckan. Under mingel efter mingel rinner det ena rosévinsfyllda plastglaset efter det andra ner, vilket naturligvis är skandalöst med tanke på alla alkoholister som på så sätt utsätts för frestelser vart de än vänder sig.
Sist men inte minst avslutade en tredje debattör med att det egentligen är förbannat orättvist att Almedalsveckan ska hållas just i Visby. Orättvist mot resten av Sverige och orättvist för att det är svårt att ta sig till Gotland, som ju råkar vara en ö = det går inte att åka dit på SL-kortet.
Almedalsveckan bör således skrotas för att:
1) Hela Sveriges befolkning kan inte ta sig till Visby samtidigt
2) Det finns folk som är alkoholister som genom det idoga almedalska rosédrickandet kan tänkas känna sig utsatta och som därför blir diskriminerade. Alla kan inte dricka vin, därför bör ingen dricka vin
3) Bor man i Piteå eller kanske i Dalarna ligger Gotland ganska långt bort
För att tala i såsseologisk klartext: om inte alla får vara med, ska ingen med.
Men om man ska tänka i lite utilitaristiska termer, kan det ändå tänkas att Almedalsveckan är till nytta och glädje för hela befolkningen. Våra stackars arma politiker jagas med blåslampa 51 veckor om året, tragglar sig igenom trista och illa skrivna dokument, tvingas lyssna på verklighetens rättshaverister och låtsas att de bryr sig, samt dagligen utsätta varandra för mer eller mindre milda former av vuxenmobbning.
En vecka om året får de åka på sommarkollo i exhibitionismens högborg och leka av sig, likt välfriserade kungspudlar ställa ut sig för allmän och inbördes beundran, pimpla vin, gratisäta och dunka varandra i ryggen - allt i ljuset från den törstande mediakåren i sommartorkans zenit.
Det går med andra ord att hävda att Almedalsveckan ger oss gladare och beskedligare politiker som fattar bättre och roligare beslut för var och envar. Stinna av rosé och euforiska av all uppmärksamhet värdig en hollywoodstjärna, kommer de tillbaka till riksdagsstolarna och fullmäktigesalarna lyckligare och ystrare än någonsin - redo att göra världen lite bättre. Och vad är väl viktigare än att vi alla får ta del av kakan?
onsdag 30 juni 2010
Nolltolerans mot intolerans
Sverigedemokraterna får inte vara med och leka i partiledarutfrågningarna eller slutdebatten, meddelade SVT:s programdirektör Jan Axelsson häromdagen. Motiveringen till SVT:s beslut är - enligt Axelsson - att SD inte varit tillräckligt närvarande i debatten samt partiets pendlande kring fyraprocents-spärren.
Att använda Sverigedemokraternas frånvaro från den allmänna debatten som skäl till att utestänga dem från partiledardebatten, känns som en rätt krystad bortförklaring. Man kan naturligtvis tycka vad man vill om partiets åsikter, men att de väcker reaktioner är ett faktum. Det märks inte minst på riksdagspartiernas kamp om vem som kan bedyra det egna partiets vägran att samarbeta med SD allra mest högljutt.
Märkligast är dock resonemanget om Sverigedemokraternas opinionssiffror. Väljer man att klicka in på SVT:s egen valsajt kan man få fram ett medianvärde av opinionsinstiutens mätningar. Enligt detta mätinstrument har SD legat ganska konstant över 4 procent det senaste året.
Med detta sagt, kan det därför konstateras att den statliga televisionen väljer att porta Jimmie Å:s parti från tv-studion på grund att man helt enkelt inte godkänner deras åsikter. Och det går såklart att förstå ambitionen att vilja bromsa främlingsfientliga krafter. Har man dessutom kontroll över vad som visas i de allmänna medierna kliar det naturligtvis ännu mer i fingrarna. Men light-fascistoida åsikter ska inte mötas med stasi-kryddade metoder.
Sverigedemokraterna består av ett gäng nyblivet semi-rumsrena mysrasister, med ett partiprogram som i princip uteslutande tar sin utgångspunkt i den upplevda roten till all världens ondska - den s k "massinvandringen". Partiet för på så sätt en argumentation som är mer svajig än Andorras backlinje och som därför borde vara rätt enkel att plocka sönder för vilken normalkompetent partiledare som helst under en debatt.
Med detta i åtanke hade det underliggande syftet hos SVT förmodligen främjats mer om Jimmie fick leka dummer-jöns i en timme under bästa sändningstid. Istället kan han nu spela fram offerkortet och åberopa grundlagsprinciper. Not great.
Inför valet 1991 bjöd SVT in Bert och Ians "Ny Demokrati" till slutdebatt. Ny demokrati hade bildats samma år och låg visserligen på höga opinonssiffror, men satt följaktligen vid tillfället inte i riksdagen. Föga visste man då på televisionen att denna invit skulle skapa vissa dilemman i en valrörelse 19 år senare. "Riksdagspartier only" hade nämligen varit en hjälpsam devis att gå efter i dessa dagar.
Att använda Sverigedemokraternas frånvaro från den allmänna debatten som skäl till att utestänga dem från partiledardebatten, känns som en rätt krystad bortförklaring. Man kan naturligtvis tycka vad man vill om partiets åsikter, men att de väcker reaktioner är ett faktum. Det märks inte minst på riksdagspartiernas kamp om vem som kan bedyra det egna partiets vägran att samarbeta med SD allra mest högljutt.
Märkligast är dock resonemanget om Sverigedemokraternas opinionssiffror. Väljer man att klicka in på SVT:s egen valsajt kan man få fram ett medianvärde av opinionsinstiutens mätningar. Enligt detta mätinstrument har SD legat ganska konstant över 4 procent det senaste året.
Med detta sagt, kan det därför konstateras att den statliga televisionen väljer att porta Jimmie Å:s parti från tv-studion på grund att man helt enkelt inte godkänner deras åsikter. Och det går såklart att förstå ambitionen att vilja bromsa främlingsfientliga krafter. Har man dessutom kontroll över vad som visas i de allmänna medierna kliar det naturligtvis ännu mer i fingrarna. Men light-fascistoida åsikter ska inte mötas med stasi-kryddade metoder.
Sverigedemokraterna består av ett gäng nyblivet semi-rumsrena mysrasister, med ett partiprogram som i princip uteslutande tar sin utgångspunkt i den upplevda roten till all världens ondska - den s k "massinvandringen". Partiet för på så sätt en argumentation som är mer svajig än Andorras backlinje och som därför borde vara rätt enkel att plocka sönder för vilken normalkompetent partiledare som helst under en debatt.
Med detta i åtanke hade det underliggande syftet hos SVT förmodligen främjats mer om Jimmie fick leka dummer-jöns i en timme under bästa sändningstid. Istället kan han nu spela fram offerkortet och åberopa grundlagsprinciper. Not great.
Inför valet 1991 bjöd SVT in Bert och Ians "Ny Demokrati" till slutdebatt. Ny demokrati hade bildats samma år och låg visserligen på höga opinonssiffror, men satt följaktligen vid tillfället inte i riksdagen. Föga visste man då på televisionen att denna invit skulle skapa vissa dilemman i en valrörelse 19 år senare. "Riksdagspartier only" hade nämligen varit en hjälpsam devis att gå efter i dessa dagar.
tisdag 29 juni 2010
De inbillade arbetslösa
Ungdomsarbetslösheten is the shit i årets valrörelse. Antalet gånger temat varit föremål för debatt är många - och mer är förmodligen att vänta. Den påstådda 30 procentiga arbetslösheten bland personer mellan 18 och 25 tycks uppta en oproportionerligt magnifik del av samhällsdebatten. Politikeretablissemanget är naturligtvis inte heller sena att hetsa varandra i att ta fram universallösningar på problemet.
Tompa Bodström - politikens egen Alice Timander - hoppade till och med i ännu ett vulgopopulistiskt ryck, upp på ett fejkat studentflak för att illustrera sitt brinnande engagemang i denna ödesmättade fråga. Vart tredje studentflak rullar rakt in i Arbetsförmedlingens lokaler!, lyder skräckpropagandan. Märkligt då kanske, att ingen av 19-åringarna hunnit ruttna på alla dessa domedagsprofeter som måste ha förtagit en hel del av studentyran.
Det pågår således en liten inbördes tävling om vilket parti som tycker mest synd om kidsen. Samtidigt gör Arbetsförmedlingen då och då några mer eller mindre misslyckade försök att släta över arbetslöshetssiffrorna. Den lite chockartade statistik som partierna använder sig av kommer från uträkningar från SCB, som inkluderar även heltidsstuderande ungdomar som söker extraknäck. Bilden av den faktiska ungdomsarbetslösheten är därför, enligt Das Förmedlung, ganska missvisande.
Att statistik är till för att manipuleras skriver varje politiker under på. Det är en urgammal krigsföringskonst och en nödvändighet för att överhuvudtaget skapa politiska skiljelinjer i välfärdens och rättvisans högborg, Sverige.
Själv saknar jag dock som bekant både skrupler och PK-begränsningar, så jag tänkte ta bladet från munnen och presentera lite hard facts om hur ungdomsarbetslösheten egentligen ligger till. Undersökningen är så statistiskt osäkerställd som den kan bli, men är framräknad utifrån min egen sällsynt vida inblick i tillvaron för verklighetens ungdomar.
Arbetsförmedlingen räknar med att det är ungefär 9 % av ungdomarna som är arbetslösa i ordets rätta bemärkelse, dvs som inte pluggar. Av denna siffra lider troligen 2 % av dem av en mer eller mindre grav form av hybris och anser att det 18,0-snitt de skrapade ihop på gymnasiet direktkvalificerar dem in i det frälse ståndet som inte befattar sig med jobb inom hemtjänst, ICA, städning eller dylikt.
Därutöver kommer en del av ex-gymnasisterna tillbringa sitt första år i frihet sittandes i pojk/flickrummet, spelandes World of Warcraft med Joltcola och Pringles som enda bränsle - generöst försörjda av sina curlande päron. Där ryker gissningsvis ytterligare 2 %.
Nu är vi nere i ca 5 %. I denna siffra ingår slutligen hälften i gruppen "studerandes på skola i något perifert icke-CSNberättigat land, ungdomar på resande fot samt allehanda svartarbetande spolingar".
Således stannar den verkliga siffran på runt 2,5 procents arbetslöshet. Ändå får alla dessa bjäbbande politiker det att framstå som att det veckorna efter studentavgångarna ringlar milslånga Sovjetköer av desperata 19-åringar, som på sina bara knän bönar och ber om ett jobb.
Denna beräkning är naturligtvis aningen kryddad för effektens skull. Men ärligt talat, att försöka skaffa ett heltidsjobb direkt efter gymnasiet måste vara det mest värdelösa alternativet just nu. Istället för att haka på såsseretoriken borde Alliansföreträdare uppmana ungdomarna att börja plugga, åka och tågluffa i Tibet och hitta sig själv eller läsa en kurs i samiska genusstrukturer. Under tiden kommer den redan begynnande svängningen i ekonomin att ha växlat till högkonjuktur.
Alltså: låt inte tant Måna och farbror Fredrik oroa er för mycket, barn. Så länge det finns meningslösa ABF-kurser och Interrailkort finns det hopp.
Tompa Bodström - politikens egen Alice Timander - hoppade till och med i ännu ett vulgopopulistiskt ryck, upp på ett fejkat studentflak för att illustrera sitt brinnande engagemang i denna ödesmättade fråga. Vart tredje studentflak rullar rakt in i Arbetsförmedlingens lokaler!, lyder skräckpropagandan. Märkligt då kanske, att ingen av 19-åringarna hunnit ruttna på alla dessa domedagsprofeter som måste ha förtagit en hel del av studentyran.
Det pågår således en liten inbördes tävling om vilket parti som tycker mest synd om kidsen. Samtidigt gör Arbetsförmedlingen då och då några mer eller mindre misslyckade försök att släta över arbetslöshetssiffrorna. Den lite chockartade statistik som partierna använder sig av kommer från uträkningar från SCB, som inkluderar även heltidsstuderande ungdomar som söker extraknäck. Bilden av den faktiska ungdomsarbetslösheten är därför, enligt Das Förmedlung, ganska missvisande.
Att statistik är till för att manipuleras skriver varje politiker under på. Det är en urgammal krigsföringskonst och en nödvändighet för att överhuvudtaget skapa politiska skiljelinjer i välfärdens och rättvisans högborg, Sverige.
Själv saknar jag dock som bekant både skrupler och PK-begränsningar, så jag tänkte ta bladet från munnen och presentera lite hard facts om hur ungdomsarbetslösheten egentligen ligger till. Undersökningen är så statistiskt osäkerställd som den kan bli, men är framräknad utifrån min egen sällsynt vida inblick i tillvaron för verklighetens ungdomar.
Arbetsförmedlingen räknar med att det är ungefär 9 % av ungdomarna som är arbetslösa i ordets rätta bemärkelse, dvs som inte pluggar. Av denna siffra lider troligen 2 % av dem av en mer eller mindre grav form av hybris och anser att det 18,0-snitt de skrapade ihop på gymnasiet direktkvalificerar dem in i det frälse ståndet som inte befattar sig med jobb inom hemtjänst, ICA, städning eller dylikt.
Därutöver kommer en del av ex-gymnasisterna tillbringa sitt första år i frihet sittandes i pojk/flickrummet, spelandes World of Warcraft med Joltcola och Pringles som enda bränsle - generöst försörjda av sina curlande päron. Där ryker gissningsvis ytterligare 2 %.
Nu är vi nere i ca 5 %. I denna siffra ingår slutligen hälften i gruppen "studerandes på skola i något perifert icke-CSNberättigat land, ungdomar på resande fot samt allehanda svartarbetande spolingar".
Således stannar den verkliga siffran på runt 2,5 procents arbetslöshet. Ändå får alla dessa bjäbbande politiker det att framstå som att det veckorna efter studentavgångarna ringlar milslånga Sovjetköer av desperata 19-åringar, som på sina bara knän bönar och ber om ett jobb.
Denna beräkning är naturligtvis aningen kryddad för effektens skull. Men ärligt talat, att försöka skaffa ett heltidsjobb direkt efter gymnasiet måste vara det mest värdelösa alternativet just nu. Istället för att haka på såsseretoriken borde Alliansföreträdare uppmana ungdomarna att börja plugga, åka och tågluffa i Tibet och hitta sig själv eller läsa en kurs i samiska genusstrukturer. Under tiden kommer den redan begynnande svängningen i ekonomin att ha växlat till högkonjuktur.
Alltså: låt inte tant Måna och farbror Fredrik oroa er för mycket, barn. Så länge det finns meningslösa ABF-kurser och Interrailkort finns det hopp.
fredag 18 juni 2010
Adlighetens diskreta charm
Det kungliga bröllopet närmar sig med stormsteg. Om cirka 36 timmar tar Danne Westling steget från de dödligas värld, in i det blåblodiga frälset. Rojalist eller inte - bröllopet ger upphov till all möjlig sorts fascination.
Själv har jag hakat upp mig på gästlistan. Nu snackar jag inte om det faktum att allsköns representanter från diverse inhumana diktaturer blivit inbjudna att hänga med Bernadotteklicken på Drottningholm. Kom igen liksom, det där är yesterday's news. Har ni redan glömt när Calle G. frotterade sig i totalitär lyx i Brunei och utgjöt sig över den fantastiska öppenheten i landet anno 2004? Please.
Nej, jag riktar istället mitt fokus på alla de bröllopsgäster vars namn och titlar är så osannolikt von Schnablska att de helt enkelt måste blivit påhittade under en blöt punschkväll i Riddarhusets gästvåning (vete fasen om den finns, men jag inbillar mig att det är där man huserar en lördagskväll om man är adlig). Vad sägs till exempel om Friherre Jan Carl Adelswärd och Friherrinnan Curie Adelswärd samt Baronessan Sybilla von Dincklage? Eller varför inte H.S.H. Prince Hubertus von Hohenzollern och H.S.H. Princess Ute Maria von Hohenzollern?
Jag är stum av häpnad. De frågor som genast oundvikligen dyker upp i huvudet är:
1. Är obskyra, närmast icke-existerande namn ett obligatorium för att bli inbjuden på bröllopsfesten?
2. Kan baronessor som heter Sybilla von Dincklage bajsa?
3. Vad tusan är en friherrinna?
På fråga ett finnes svaret genom att gå igenom hela gästlistan (se länk ovan). Inte ett vanligt svenne-namn så långt ögat kan nå. Fråga två anar jag att jag för alltid får sväva i ovisshet om, men om svaret är ja, krockar det med hela min världsbild. Fråga tre är enligt den evigt tillförlitliga källan Wikipedia en dam som är gift med en fiherre. En friherre är i sin tur
"den näst högsta adliga värdigheten efter greve, men i rang före adliga och kommendörsätter".
Jaha. Man lär sig något nytt varje dag, även om jag inte blev så mycket klokare av den beskrivningen.
Ett är i alla fall säkert: med folk som Erbprinz Hubertus von Sachsen-Coburg und Goth, Prinzessin Kelly von Sachsen-Coburg und Gotha, Erbprinz Alois von und zu Liechtenstein, Sophie I.D. von und zu Liechtenstein och inte minst The Grand Duchess of Luxembourg - är det som upplagt för en riktigt vild och galen fest.
Själv har jag hakat upp mig på gästlistan. Nu snackar jag inte om det faktum att allsköns representanter från diverse inhumana diktaturer blivit inbjudna att hänga med Bernadotteklicken på Drottningholm. Kom igen liksom, det där är yesterday's news. Har ni redan glömt när Calle G. frotterade sig i totalitär lyx i Brunei och utgjöt sig över den fantastiska öppenheten i landet anno 2004? Please.
Nej, jag riktar istället mitt fokus på alla de bröllopsgäster vars namn och titlar är så osannolikt von Schnablska att de helt enkelt måste blivit påhittade under en blöt punschkväll i Riddarhusets gästvåning (vete fasen om den finns, men jag inbillar mig att det är där man huserar en lördagskväll om man är adlig). Vad sägs till exempel om Friherre Jan Carl Adelswärd och Friherrinnan Curie Adelswärd samt Baronessan Sybilla von Dincklage? Eller varför inte H.S.H. Prince Hubertus von Hohenzollern och H.S.H. Princess Ute Maria von Hohenzollern?
Jag är stum av häpnad. De frågor som genast oundvikligen dyker upp i huvudet är:
1. Är obskyra, närmast icke-existerande namn ett obligatorium för att bli inbjuden på bröllopsfesten?
2. Kan baronessor som heter Sybilla von Dincklage bajsa?
3. Vad tusan är en friherrinna?
På fråga ett finnes svaret genom att gå igenom hela gästlistan (se länk ovan). Inte ett vanligt svenne-namn så långt ögat kan nå. Fråga två anar jag att jag för alltid får sväva i ovisshet om, men om svaret är ja, krockar det med hela min världsbild. Fråga tre är enligt den evigt tillförlitliga källan Wikipedia en dam som är gift med en fiherre. En friherre är i sin tur
"den näst högsta adliga värdigheten efter greve, men i rang före adliga och kommendörsätter".
Jaha. Man lär sig något nytt varje dag, även om jag inte blev så mycket klokare av den beskrivningen.
Ett är i alla fall säkert: med folk som Erbprinz Hubertus von Sachsen-Coburg und Goth, Prinzessin Kelly von Sachsen-Coburg und Gotha, Erbprinz Alois von und zu Liechtenstein, Sophie I.D. von und zu Liechtenstein och inte minst The Grand Duchess of Luxembourg - är det som upplagt för en riktigt vild och galen fest.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)