"Offerkoftan" - ett gyllene begrepp som fått en liten renässans genom Mia Törnbloms klockrena böcker om självkänsla. I korthet syftar ordet till den där känslan de flesta har någon gång, typ "jageingetåhajagkanlikagärnaläggamignerådööö". Neggo-åsnan Ior i Nalle Puh är troligen en av litteraturens främsta företrädare för offerkoftan. Offerkofteterminologin har för vana att dyka upp lite i tid och otid i olika politiska sammanhang - inte helt otippat i vänstervridna sådana.
I kultursidorna i söndagens DN bjöd krönikören Ulrika Kärnborg på ett smaskigt praktexempel på en alldeles outstanding offerkoftediskurs (alltså jag vet, man får skylla sig själv om man bläddrar i en bilaga som har en proletärpravdaistisk touch som skulle gjort t o m Brezhnev stolt). Temat för krönikan uppkom med anledning av Alexandra Rapaports rosengårdska adidasbeklädda Eliza i Dramatens uppsättning av Pygmalion som just nu spelas på stora scenen. Kärnborg ondgjorde sig över publikens roade skratt över Rapaports Vicky Pollard-liknande porträtt - dvs att de garvade åt underklassen. I nästa andetag får Kd:s egen Häggis sig en känga. Kärnborg och Hägglund hade befunnit sig i samma tv-studio för att diskutera Susanna Alakoskis nya roman "Håpas du trifs bra i fengelset". Göran H kommenterade att det bästa med romanen var att den visade att vem som helst kan bli ett socialfall, varpå det uppstod en frontalkrock med fru Kärnborgs verklighetsuppfattning.
Det är faktiskt så, skriver Kärnborg, att det förhåller sig precis tvärtom: vem som helst kan inte bli ett socialfall. Och vem som helst drabbas inte heller av fetma, skulder eller dålig självkänsla. Allt detta, om vi ska tro Ulrika Kärnborg, är förutbestämt redan från födseln in i de lägre klasserna. Resten av krönikan ägnas åt att spy galla över den "ideologi" som fått spridning under det senaste decenniet - den som förespråkar att alla människor kan utveckla sin fulla potential om de bara får möjlighet genom typ utbildning, uppmuntran, personlig coaching eller vad det nu kan vara.
Ja fy f-n! Att ha mage att påstå att människor är fria individer och inte ett gäng sedan födseln märkta och paketerade klassbärare, är sannerligen föremål för allvarlig oro över vart samhället är på väg. Om man väljer att klä massorna i små offerkoftor alltså. För det Ulrika Kärnborg säger är att det spelar ingen roll vem du är - det är din klass som bestämmer om det kommer gå åt helvete för dig eller om du kommer segla genom livet på en guldströsslad räkmacka. Soft! Jag som är barn till två relativt välbeställda akademiker kan därför luta mig tillbaka i sänghalmen och se guldet och de gröna skogarna rulla in utan att lyfta ett finger. Synd däremot för invandrarbrudarna i Tensta. Sorry tjejer, det spelar ingen roll hur brighta ni är eller hur hårt ni jobbar -ni är redan dömda till ett liv av fetma, billiga blingsmycken och social misär.
Jag råder Kärnborgskan att lägga "Dekonstruktionen av könsnormativa klasstrukturer del III" åt sidan för en stund och ta sig tid att läsa Mia Törnbloms självbiografi "Så dumt!". Ett ypperligt exempel på hur det kan gå precis käpprätt åt skogen för en person som föds med alla möjligheter framför sig, och på hur samma person faktiskt kan lyckas med det av Kärnborg så föraktade "tagandet i kragen" och vända sitt liv till det bättre. Jag lovar Ulrika, att bränna offerkoftan kommer vara precis lika befriande som att bränna BH:n.
måndag 22 februari 2010
tisdag 9 februari 2010
Mammapappabarn
Tidig februari, istid alltjämt och den annalkande valrörelsen börjar anas. Inte minst genom ökad krigsaktivitet på tidningarnas debattsidor. I en artikel i söndagens DN passade KDs Göran Hägglund på att dra igång striden med MP genom att blåsa liv i den ständigt aktuella kvoteringsdebatten. Kanske främst den om föräldraförsäkringen. Häggis refererade till den diskussion som uppstod mellan honom Miljöpartiets Peter Eriksson under partiledardebatten i Agenda härom veckan, där den sistnämnde på frågan om inte föräldrarna bör få bestämma själva vad som är bäst för deras barn svarade att "jo, så är det om man ser till varje person, men inte om man ser till det samlade resultatet".
Detta föranledde alltså Göran H. att återigen ta verklighetens folk och dess självbestämmanderätt i försvar. Hägglund valde att ta ett lite nyare grepp på debatten och analysera frågan ur ett demokratiperspektiv. Argumentet gick ut på att det i grunden är odemokratiskt att beröva föräldrar på friheten att bestämma själva vem som ska vara hemma med barnen.
Peter Erikssons replik lät naturligtvis inte vänta på sig. På dagens DN debatt skjuter han ut hela populistartilleriet och varje Alliansparti får sig en träff av the loose canon that is Peter E. - jämställdhetsbonusar, hushållsnära tjänster, ja t o m jobbskatteavdraget blir alla obarmhärtigt slaktade. Och naturligtvis Kdisarnas egen lilla bebbe vårdnadsbidraget, som genustänkandets plötsligen självutnämnde väktare Peter Eriksson beskriver enligt följande "(...) vårdnadsbidraget, är inte en antipolitisk fråga. Det handlar i högsta grad om att använda politiken och skattepengarna för att påverka vilka val människor gör."
Logiken i argumentationen är sviktande. För vårdnadsbidraget är - till skillnad från lagstiftad kvotering av föräldraförsäkringen - en frivillig valmöjlighet. Och det är faktiskt den skillnaden som Hägglund påpekar och bygger hela sin artikel på. Peter Eriksson försöker i sitt inlägg göra det omöjliga, nämligen å ena sidan påstå sig försvara människors frihet att bestämma själv och å andra sidan förespråka lagar som tvingar fram jämställda resultat. Men svårigheten för miljöpartiet ligger nog snarare i att bekänna färg än att föra logiska argument. Kort sagt: vill man lagstifta om hur människor lever sina privatliv bör nog man stå för det istället för att trassla in sig i jaggillarfrihetegentligen-förklaringar.
Kvotering är i mångt och mycket en fråga om jämlikhet vs jämlik utkomst - två begrepp som oftast i praktiken är helt oförenliga. Tillämpar man principen om lika rättigheter, som man idag gör när det kommer till uttag av föräldraledighet, har resultatet visat sig bli icke jämlik. Kvinnor och män har samma rättigheter till föräldraledigheten men kvinnor tar ändå ut 80% av den. Slutsatsen är alltså, lite krasst uttryckt, att vill vi ha jämlika resultat måste vi också tumma på friheten genom att via lagstiftning tvinga föräldrarna till att dela lika på föräldraförsäkringen.
Samtidigt går det inte att förneka att det finns viktiga aspekter med en eventuell kvoteringslag. Bland annat att normerna på arbetsmarknaden skulle ändras om arbetsgivare plötsligt blev varse att alla pappor går på föräldraledighet. Något som troligen skulle ge avtryck i lönestatistiken. Men hur vet vi egentligen att exakt lika delning av föräldraförsäkringen är vad alla kvinnor och män egentligen helst vill ha och är "det bästa"?
När det gäller män och kvinnors ojämlikhet vad gäller lön och ansvar hemma, kan det diskuteras i oändlighet vad som är orsak och verkan, och vad som är självvalt eller "strukturellt tvång". Men trots att det fria valet alltid kan attackeras från socialistiskt håll (det är inte kvinnor som vill vara hemma med barnen utan könsnormernas tvingande kraft), har faktiskt ingen hittills lyckats bevisa att det är just könsroller som får kvinnor att ta ut mer föräldraledighet och inte den egna fria viljan.
Kanske måste man därför rent av vara lite ödmjuk inför möjligheten att även absolutjämställdhetärdetbästaföralla-förespråkarna och genusvetarna kan ha fel? Med detta i åtanke borde den bästa lösningen kanske vara att samhället - som idag - ger både män och kvinnor alla möjligheter att dela lika på barn och karriär, genom barnomsorg och fritt förfogande över föräldraledigheten för alla päron. Men så länge idén om fritt tänkande människor står mot uppfattningen om att det finns en överhet som vet lite bättre, lär denna fråga vara hot stuff ett bra tag till...
Detta föranledde alltså Göran H. att återigen ta verklighetens folk och dess självbestämmanderätt i försvar. Hägglund valde att ta ett lite nyare grepp på debatten och analysera frågan ur ett demokratiperspektiv. Argumentet gick ut på att det i grunden är odemokratiskt att beröva föräldrar på friheten att bestämma själva vem som ska vara hemma med barnen.
Peter Erikssons replik lät naturligtvis inte vänta på sig. På dagens DN debatt skjuter han ut hela populistartilleriet och varje Alliansparti får sig en träff av the loose canon that is Peter E. - jämställdhetsbonusar, hushållsnära tjänster, ja t o m jobbskatteavdraget blir alla obarmhärtigt slaktade. Och naturligtvis Kdisarnas egen lilla bebbe vårdnadsbidraget, som genustänkandets plötsligen självutnämnde väktare Peter Eriksson beskriver enligt följande "(...) vårdnadsbidraget, är inte en antipolitisk fråga. Det handlar i högsta grad om att använda politiken och skattepengarna för att påverka vilka val människor gör."
Logiken i argumentationen är sviktande. För vårdnadsbidraget är - till skillnad från lagstiftad kvotering av föräldraförsäkringen - en frivillig valmöjlighet. Och det är faktiskt den skillnaden som Hägglund påpekar och bygger hela sin artikel på. Peter Eriksson försöker i sitt inlägg göra det omöjliga, nämligen å ena sidan påstå sig försvara människors frihet att bestämma själv och å andra sidan förespråka lagar som tvingar fram jämställda resultat. Men svårigheten för miljöpartiet ligger nog snarare i att bekänna färg än att föra logiska argument. Kort sagt: vill man lagstifta om hur människor lever sina privatliv bör nog man stå för det istället för att trassla in sig i jaggillarfrihetegentligen-förklaringar.
Kvotering är i mångt och mycket en fråga om jämlikhet vs jämlik utkomst - två begrepp som oftast i praktiken är helt oförenliga. Tillämpar man principen om lika rättigheter, som man idag gör när det kommer till uttag av föräldraledighet, har resultatet visat sig bli icke jämlik. Kvinnor och män har samma rättigheter till föräldraledigheten men kvinnor tar ändå ut 80% av den. Slutsatsen är alltså, lite krasst uttryckt, att vill vi ha jämlika resultat måste vi också tumma på friheten genom att via lagstiftning tvinga föräldrarna till att dela lika på föräldraförsäkringen.
Samtidigt går det inte att förneka att det finns viktiga aspekter med en eventuell kvoteringslag. Bland annat att normerna på arbetsmarknaden skulle ändras om arbetsgivare plötsligt blev varse att alla pappor går på föräldraledighet. Något som troligen skulle ge avtryck i lönestatistiken. Men hur vet vi egentligen att exakt lika delning av föräldraförsäkringen är vad alla kvinnor och män egentligen helst vill ha och är "det bästa"?
När det gäller män och kvinnors ojämlikhet vad gäller lön och ansvar hemma, kan det diskuteras i oändlighet vad som är orsak och verkan, och vad som är självvalt eller "strukturellt tvång". Men trots att det fria valet alltid kan attackeras från socialistiskt håll (det är inte kvinnor som vill vara hemma med barnen utan könsnormernas tvingande kraft), har faktiskt ingen hittills lyckats bevisa att det är just könsroller som får kvinnor att ta ut mer föräldraledighet och inte den egna fria viljan.
Kanske måste man därför rent av vara lite ödmjuk inför möjligheten att även absolutjämställdhetärdetbästaföralla-förespråkarna och genusvetarna kan ha fel? Med detta i åtanke borde den bästa lösningen kanske vara att samhället - som idag - ger både män och kvinnor alla möjligheter att dela lika på barn och karriär, genom barnomsorg och fritt förfogande över föräldraledigheten för alla päron. Men så länge idén om fritt tänkande människor står mot uppfattningen om att det finns en överhet som vet lite bättre, lär denna fråga vara hot stuff ett bra tag till...
fredag 29 januari 2010
Motions-waffe
"Tillsammans mot världens friskaste stad". Sug på den, SATS-people. Jag snackar om den kampanj som just nu är i full gång hos Friskis & Svettis - denna kollektivismens och "att-jympa-tillsammans-är-rrrroligt"-flosklernas högborg. Varenda reklampelare i hufvudstaden är för tillfället tapetserad med budskapet om att ta omvägar för daller-minimeringens skull och bilder på röd-kindade, glada och aningen rultiga motionärer som ska illustrera det gemensamma flåsandets eufori.
Missionen är naturligtvis mitt i prick: få verklighetens folk att släpa sina soffnötta och julgodisgödda bakdelar till gymmet i tjockismånaden numero uno: januari. Och friskis och svettis fyller onekligen en viktig funktion bland alla flashiga gym: ett billigt och kommunal gympasal-liknande ställe där ingen behöver skämmas över vare sig uttvättade sunk-träningskläder, traktordäck runt kaggen eller bröst och bringa som en frukostflinga. Ändå - eller snarare kanske p g a detta - vilar det ett visst mått av stötande sossighet* över hela verksamheten.
Jag har varit medlem i f&s till och från de senaste 11 åren. Mest för att det är billigt och nära. Och definitivt inte utan motvilja. Det är lite if you can't beat them, join them över hela mitt medlemsskap. In, träna och sedan ut fort som f-n innan man tvingas delta i en förhatlig passet-är-slut-bra-jobbat-allihop!!!- applåd. Sosseriet går liksom hand i hand med friskandet och svettandet. Det är allt i från "endast 10 minuter på löpbandet!!" till skoskyddstvång och parfymförbud i omklädningsrummet. För att inte tala om medlemstidningen Friskispressen - denna motionsrörelsens Pravda som oupphörligen pumpar ut budskap som "det viktigaste är inte att vara bäst, utan att ha ROLIGT!" och "alla är välkomna". Som att åka tillbaka 20 år i tiden till 80-talets kollektivistdrillande dagis.
Ändå är jag där, var och varannan dag, kringstrykandes i korridorerna iförd mina tandläkarblå skoskydd, tränandes i grupp, pass efter pass som leds av fryntliga damer i övre medelåldern med en aldrig sinande entusiasm och peppiga heja-rop. Jag är som en maodyrkande betongkommunist i Stureplans värsta stekarghetto. I have no principles. Hur klarar jag att se mig själv i spegeln varje morgon?!
Men men... det kanske är okej att hänge sig åt sossigheten ibland. Jag har trots allt hellre gymmet runt hörnet och mer pengar över, än 30 minuters bussresa till elitistträning à 800 pix i månaden. Men för säkerhets skull kan den som, liksom jag själv, känner ett behov av att distansera sig från hurt&käck-gestapos högkvarter, regelbundet affirmera genom att upprepa mantran såsom "jag tränar för att bli snygg" och "ah va skönt det ska bli när kreti och pleti brutit sina nyårslöften så man får gå in i individualisttränar-bubblan igen!". Under tiden tar jag min vattenflaska med f&s-emblem, iförd ett passformslöst och nopprigt linne och sätter mig på spinncykeln längst in i hörnet så långt ifrån ledaren jag kan och trampar på.
* Sossigt [så:ssigt] - svårdefinierat begrepp. Bygger mer på en känsla än vetenskapliga beståndsdelar och politiska budskap. Antingen har man känslan för sossigheten eller inte. Tänk "alla får vara lucia", "den enda jag tävlar mot är mig själv", nyponsoppa och gå-ut-på-rasten-och-leka-lekar-tillsammans-tvång.
Missionen är naturligtvis mitt i prick: få verklighetens folk att släpa sina soffnötta och julgodisgödda bakdelar till gymmet i tjockismånaden numero uno: januari. Och friskis och svettis fyller onekligen en viktig funktion bland alla flashiga gym: ett billigt och kommunal gympasal-liknande ställe där ingen behöver skämmas över vare sig uttvättade sunk-träningskläder, traktordäck runt kaggen eller bröst och bringa som en frukostflinga. Ändå - eller snarare kanske p g a detta - vilar det ett visst mått av stötande sossighet* över hela verksamheten.
Jag har varit medlem i f&s till och från de senaste 11 åren. Mest för att det är billigt och nära. Och definitivt inte utan motvilja. Det är lite if you can't beat them, join them över hela mitt medlemsskap. In, träna och sedan ut fort som f-n innan man tvingas delta i en förhatlig passet-är-slut-bra-jobbat-allihop!!!- applåd. Sosseriet går liksom hand i hand med friskandet och svettandet. Det är allt i från "endast 10 minuter på löpbandet!!" till skoskyddstvång och parfymförbud i omklädningsrummet. För att inte tala om medlemstidningen Friskispressen - denna motionsrörelsens Pravda som oupphörligen pumpar ut budskap som "det viktigaste är inte att vara bäst, utan att ha ROLIGT!" och "alla är välkomna". Som att åka tillbaka 20 år i tiden till 80-talets kollektivistdrillande dagis.
Ändå är jag där, var och varannan dag, kringstrykandes i korridorerna iförd mina tandläkarblå skoskydd, tränandes i grupp, pass efter pass som leds av fryntliga damer i övre medelåldern med en aldrig sinande entusiasm och peppiga heja-rop. Jag är som en maodyrkande betongkommunist i Stureplans värsta stekarghetto. I have no principles. Hur klarar jag att se mig själv i spegeln varje morgon?!
Men men... det kanske är okej att hänge sig åt sossigheten ibland. Jag har trots allt hellre gymmet runt hörnet och mer pengar över, än 30 minuters bussresa till elitistträning à 800 pix i månaden. Men för säkerhets skull kan den som, liksom jag själv, känner ett behov av att distansera sig från hurt&käck-gestapos högkvarter, regelbundet affirmera genom att upprepa mantran såsom "jag tränar för att bli snygg" och "ah va skönt det ska bli när kreti och pleti brutit sina nyårslöften så man får gå in i individualisttränar-bubblan igen!". Under tiden tar jag min vattenflaska med f&s-emblem, iförd ett passformslöst och nopprigt linne och sätter mig på spinncykeln längst in i hörnet så långt ifrån ledaren jag kan och trampar på.
* Sossigt [så:ssigt] - svårdefinierat begrepp. Bygger mer på en känsla än vetenskapliga beståndsdelar och politiska budskap. Antingen har man känslan för sossigheten eller inte. Tänk "alla får vara lucia", "den enda jag tävlar mot är mig själv", nyponsoppa och gå-ut-på-rasten-och-leka-lekar-tillsammans-tvång.
onsdag 20 januari 2010
Internationell schholidaritet
Häromdagen publicerade Svenskan en notis i sin pappersupplaga på temat att vänsterledaren Lars Ohly låtit knäoperera sig på det privata sjukhuset Sophiahemmet. Det är väl ingen hemlighet att Vänsterpartiet motsätter sig privat driven vård och detta föranledde SvD-journalisten att ställa frågan till Larsa O. hur detta nu gick ihop.
Lasse - snabb i repliken som en koffeinstinn kobra - svarade att nej vp gillar inte vårdföretag "oavsett om de gör landstingsdriven eller försäkringsdriven vård. Men så här är det. När den finns på plats så kan man som patient inte utesluta landstingsavtalsdriven vård i privat regi. Det är helt orimligt". Därefter påpekade Ohly att det inte var fråga om att han skulle ha gått före i någon kö, utan att han tvärtom fått "vänta ganska länge".
Åh fan.
Hyckleri-spåret i denna lilla historia är såklart alldeles för lätt byte, så det kan man lägga åt sidan for now. Det intressanta är snarare att fråga sig hur länge Larsa (som ändå uppenbarligen tyckt sig ha köat länge för sin knäoperation) hade fått vänta om alla dessa privata aktörer inte hade fått vara med och driva sjukvård i Stockholm, utan om all vård på gammalt troget planekonomiskt vis hade bedrivits i central regi?
Slutligen måste även några rader skrivas om frågan om att "gå före i kön". Jag upphör aldrig att förvånas över denna frågeställning som utgår från att det finns en enda lång kö till all sjukvård. Om en patient väljer att kliva ur kön till den offentligfinansierade vården för att ur egen ficka betala privatfinansierad vård, innebär detta: -1 person i kö till den landstingsfinansierade vården = kön till landstingsvården för den aktuella åtgärden blir 1 person kortare. Det kallas i dagligt jänkartal för en win-win situation.
Nåja, detta perspektiv är väl egentligen föga förvånande med tanke på att vänsterepistemologin utgår ifrån att hela samhället är ett nollsummespel: får jag en krona mer innebär detta per automatik 1 krona mindre för någon annan. Och följaktligen också att om en person köper sig lite vård någonstans, måste detta självfallet innebära att han eller hon tränger sig före någon annan stackare. Men i vanlig ordning tillämpas naturligtvis ovanstående endast på andra. Solidaritet, oavsett om den avser väntan eller finansiering, gäller inte varje enskild vänstervriden individ. Uppenbarligen inte heller herr Ohly...
Lasse - snabb i repliken som en koffeinstinn kobra - svarade att nej vp gillar inte vårdföretag "oavsett om de gör landstingsdriven eller försäkringsdriven vård. Men så här är det. När den finns på plats så kan man som patient inte utesluta landstingsavtalsdriven vård i privat regi. Det är helt orimligt". Därefter påpekade Ohly att det inte var fråga om att han skulle ha gått före i någon kö, utan att han tvärtom fått "vänta ganska länge".
Åh fan.
Hyckleri-spåret i denna lilla historia är såklart alldeles för lätt byte, så det kan man lägga åt sidan for now. Det intressanta är snarare att fråga sig hur länge Larsa (som ändå uppenbarligen tyckt sig ha köat länge för sin knäoperation) hade fått vänta om alla dessa privata aktörer inte hade fått vara med och driva sjukvård i Stockholm, utan om all vård på gammalt troget planekonomiskt vis hade bedrivits i central regi?
Slutligen måste även några rader skrivas om frågan om att "gå före i kön". Jag upphör aldrig att förvånas över denna frågeställning som utgår från att det finns en enda lång kö till all sjukvård. Om en patient väljer att kliva ur kön till den offentligfinansierade vården för att ur egen ficka betala privatfinansierad vård, innebär detta: -1 person i kö till den landstingsfinansierade vården = kön till landstingsvården för den aktuella åtgärden blir 1 person kortare. Det kallas i dagligt jänkartal för en win-win situation.
Nåja, detta perspektiv är väl egentligen föga förvånande med tanke på att vänsterepistemologin utgår ifrån att hela samhället är ett nollsummespel: får jag en krona mer innebär detta per automatik 1 krona mindre för någon annan. Och följaktligen också att om en person köper sig lite vård någonstans, måste detta självfallet innebära att han eller hon tränger sig före någon annan stackare. Men i vanlig ordning tillämpas naturligtvis ovanstående endast på andra. Solidaritet, oavsett om den avser väntan eller finansiering, gäller inte varje enskild vänstervriden individ. Uppenbarligen inte heller herr Ohly...
tisdag 19 januari 2010
Under det gröna täcket
Efter cirka ett halvårs idogt gullande med Miljöpartiet (läs: Maria W), kom det som en rätt uppfriskande fläkt att Rapport i sin söndagssändning valde att göra en granskning av vad partiet faktiskt vill åstadkomma vid en eventuell valseger i höst. Bland godbitarna återfanns höjd bensinskatt, höjd flygskatt, möjligheten för skolor att komma undan skyldigheten att sätta betyg, återinförande av det sk friåret samt det enastående briljanta förslaget om 30 timmars arbetsvecka. Det senare borde få t o m Måna S att ana eko-ugglor i mossen.
De närmaste åren pensioneras en hel 40-talistkull - dvs det välrenommerade köttberget. Följaktligen tar den befolkningsstruktur form som är att vänta i framtiden, nämligen en åldrande befolkning där färre ska försörja fler. Att införa 30-timmars arbetsvecka känns därför som ett både logiskt och ansvarstagande förslag. Detta är en lösning baserad på enkel mp-matematik. Enligt partiet blir folk sjuka till följd av för hög arbetsbelastning, dvs 40 h i veckan (att 40-timmars veckor - eller mer - förekommer i hela den industrialiserade världen, men att detta skulle vara extra jobbigt just för svenskar, behöver man kanske inte gå in på här). Samtidigt mår människor dåligt av att inte jobba. Den miljöpartistiska universallösningen är att man delar på jobbkakan - dvs jag går hem kl 15 och någon annan tar vid. Arbetsmarknaden antas alltså vara statisk: inga nya jobb kan skapas, så man styckar upp befintliga jobb istället.
Därutöver vill miljönissarna återinföra friåret, dvs där en person lämnar sin tjänst i ett år och en arbetslös tar över jobbet under tiden (liknande tankesätt som ovan). Bra tanke kan tyckas, om det inte vore för det faktum att friåret visade sig vara ett totalfiasko när det prövades under den föregående regeringen. Istället för att en arbetslös blev placerad på de lediga tjänsterna, var det folk som redan hade ett jobb som fick fylla platserna. Man använder sig således av ungefär samma logik som såssarna och vänstergardet gör när de propsar för återinförd förmögenhetsskatt: populistisk plakatpolitik istället för vad som faktiskt ger effekt.
I inslaget intervjuades ett antal personer kring dessa förslag. Däribland en kvinna som inledningsvis sa sig tycka ganska bra om Miljöpartiet. När den intervjuade fått klart för sig att mp-politiken skulle göra det dyrare att köra till landet och flyga inrikes samt förslaget om 30-timmarsvecka och kände sig aningen tveksam till detta, frågade reporten om hon fortfarande kunde tänka sig att rösta miljöpartistiskt. Varpå svaret blev "aaamen man måste ju va solidaaaarisk".
Kan hända att detta står för en generell hållning hos många väljare: man gör sitt partival baserat i mångt och mycket på lösa antaganden. Men man vågar nog drista sig till att påstå att Miljöpartiet har dragit en ganska exceptionell nytta av människors välvilja mot Maria Wetterstrand och jomendeärbraåvamiljövänlig. Allt vänligen och till synes outtröttligt påhejat av en bevisligen grönfärgad mediekår (enligt JMG är har var fjärde journalist miljöpartiet som sitt favorit-parti).
Rapportinslaget i söndags må vara en fjärt i rymden, men det tyder åtminstone på ett visst mått på vilja till en mer balanserad och hälsosam rapportering om ett parti som först 2008 skrotade sitt urgamla krav på medborgarlön. Undrar för övrigt vad det solidaritetsvurmande intervju-objektet tyckte om det...
De närmaste åren pensioneras en hel 40-talistkull - dvs det välrenommerade köttberget. Följaktligen tar den befolkningsstruktur form som är att vänta i framtiden, nämligen en åldrande befolkning där färre ska försörja fler. Att införa 30-timmars arbetsvecka känns därför som ett både logiskt och ansvarstagande förslag. Detta är en lösning baserad på enkel mp-matematik. Enligt partiet blir folk sjuka till följd av för hög arbetsbelastning, dvs 40 h i veckan (att 40-timmars veckor - eller mer - förekommer i hela den industrialiserade världen, men att detta skulle vara extra jobbigt just för svenskar, behöver man kanske inte gå in på här). Samtidigt mår människor dåligt av att inte jobba. Den miljöpartistiska universallösningen är att man delar på jobbkakan - dvs jag går hem kl 15 och någon annan tar vid. Arbetsmarknaden antas alltså vara statisk: inga nya jobb kan skapas, så man styckar upp befintliga jobb istället.
Därutöver vill miljönissarna återinföra friåret, dvs där en person lämnar sin tjänst i ett år och en arbetslös tar över jobbet under tiden (liknande tankesätt som ovan). Bra tanke kan tyckas, om det inte vore för det faktum att friåret visade sig vara ett totalfiasko när det prövades under den föregående regeringen. Istället för att en arbetslös blev placerad på de lediga tjänsterna, var det folk som redan hade ett jobb som fick fylla platserna. Man använder sig således av ungefär samma logik som såssarna och vänstergardet gör när de propsar för återinförd förmögenhetsskatt: populistisk plakatpolitik istället för vad som faktiskt ger effekt.
I inslaget intervjuades ett antal personer kring dessa förslag. Däribland en kvinna som inledningsvis sa sig tycka ganska bra om Miljöpartiet. När den intervjuade fått klart för sig att mp-politiken skulle göra det dyrare att köra till landet och flyga inrikes samt förslaget om 30-timmarsvecka och kände sig aningen tveksam till detta, frågade reporten om hon fortfarande kunde tänka sig att rösta miljöpartistiskt. Varpå svaret blev "aaamen man måste ju va solidaaaarisk".
Kan hända att detta står för en generell hållning hos många väljare: man gör sitt partival baserat i mångt och mycket på lösa antaganden. Men man vågar nog drista sig till att påstå att Miljöpartiet har dragit en ganska exceptionell nytta av människors välvilja mot Maria Wetterstrand och jomendeärbraåvamiljövänlig. Allt vänligen och till synes outtröttligt påhejat av en bevisligen grönfärgad mediekår (enligt JMG är har var fjärde journalist miljöpartiet som sitt favorit-parti).
Rapportinslaget i söndags må vara en fjärt i rymden, men det tyder åtminstone på ett visst mått på vilja till en mer balanserad och hälsosam rapportering om ett parti som först 2008 skrotade sitt urgamla krav på medborgarlön. Undrar för övrigt vad det solidaritetsvurmande intervju-objektet tyckte om det...
fredag 15 januari 2010
Underbart är kort
Läste idag att Ebba von Sydow, känd som allmän modeprofil och tidigare chefredaktör för Veckorevyn, har sagt upp sig från sin nioåriga tjänst hos Bonnier för att bli SVT:s bröllopschef. Inte vilket bröllop som helst, utan det mellan vår ärade majestätska Vickan B och hennes gym-dude. Men kom igen: hur tänkte hon? Hur stort fan man än må vara av mindre anställningstrygghet och mer karriärselaborerande i sin ungdom, måste det väl ändå konstateras att detta kan vara världens mest instabila karriärsdrag.
Förutom all förrapportering som man kan anta lär florera i televisionen några veckor före bröllopsdagen, rör det sig om en jäkla rutten dag - sedan är hela tjänsten "bröllopschef" kaputt. Om inte titeln "bröllopschef" automatiskt övergår i "äktenskapschef" alltså. Ungefär lika värdelöst som att bli chef för Saab.
Sorry Ebba, men med lite tur kanske du kan få bli chef för rapporteringen av firandet av kungliga namnsdagar. Det kan bli stressigt, men jag tror du klarar det.
Förutom all förrapportering som man kan anta lär florera i televisionen några veckor före bröllopsdagen, rör det sig om en jäkla rutten dag - sedan är hela tjänsten "bröllopschef" kaputt. Om inte titeln "bröllopschef" automatiskt övergår i "äktenskapschef" alltså. Ungefär lika värdelöst som att bli chef för Saab.
Sorry Ebba, men med lite tur kanske du kan få bli chef för rapporteringen av firandet av kungliga namnsdagar. Det kan bli stressigt, men jag tror du klarar det.
onsdag 13 januari 2010
Shitgate
Jag trodde aldrig jag skulle få nöjet att konstatera detta, men veckans absolut hetaste ämne är inget mindre än bajs. Japp. Inte trodde väl statsministerns stackars pressekreterare Edvard Unsgaard att en oskyldig statusuppdatering skulle leda till en sådan mediestorm, när han på Facebook glatt utbrast sin förtjusning över arbetslinjens blomstring i ett nerbajsat trapphus.
Unsgaard, som i söndags kom hem för att i trappen göra den mindre angenäma upptäckten av mänskliga fekalier, gjorde snabbt slag i saken och ringde upp sitt invandrardrivna städföretag som kvickt städade undan alla bruna spår. Unsgaard blev så imponerad av denna raska framfart att han var tvungen att dela med sig av sin entusiasm på Facebook:
"Tycker invandrare och invandrarföretagare är otroliga. Någon idiot hade i natt gjort det lite större behovet i vårt trapphus (och lagt sin halsduk där...). Jag ringde vårt städbolag som drivs av invandrare som på en halvtimme skickade över en ryska som städade och sanerade trappen. Det är arbetslinjen det, att på en halvtimme en söndag få fram en duktig städerska som gör ett fantastiskt jobb."
Ah - det hade ju kunnat bli så bra: att så finurligt koppla ihop en rask skitborttagaroperation med den borgerliga arbetslinjen och så lite invandrarkurtiserande som grädde på moderatmoset. Score! Dessvärre var det inte så media tolkade det. Politikerbloggen och Expressen fick snart nys om statusuppdateringen och var inte sena med att dra på det stora artilleriet "Torka bajs en söndag - moderaternas vision av arbetslinjen" hette det på den senarenämndas hemsida.
Naturligtvis såg också oppositionen till att utnyttja detta guldläge och vältra sig i Unsgaards lilla klavertramp. Riksdagsledamoten Luciano Astudillo (S) brassade på ordentligt och menar på i en debattartikel på Politikerbloggen att statusuppdateringen avslöjar den "Unsgaardska världsbild" som cementerar "vi- och dom-tänkandet". Astudillo skriver också i artikeln att entusiasmen över att en invandrarkvinna kommer och städar i trappen känns "läskig".
I ärlighetens namn borde såklart Edvard Unsgaard i egenskap av pressekreterare vid det här laget hajat ett och annat om bra kommunikation. Att skriva "bajs" och "invandrare" i en och samma mening är aldrig smart. Även om poängen naturligtvis var att invandrare är företagsamma och att detta var ett exempel på det.
Men faktum är att Luciano Astudillo ter sig som den som cementerar statustänk i denna debatt. Trots att han i sin artikel bestämt förnekar detta, luftar Astudillo en del unket yrkesförakt. Skit måste städas bort. Lika mycket som sopor måste tömmas och avlopp rensas. Att påstå att det skulle vara "läskigt" att delegera ett jobb som städning av ett trapphus till en städerska (som råkar vara kvinna och invandrare) och att sedan vara nöjd med att jobbet gjordes snabbt, tyder inte på något annat än en attityd till städning som ett skitjobb. Se där så lätt det är att gå vilse i pk-djungeln!
Jag vill med dessa rader råda alla fellow politruker att tänka er för innan ni försöker vara klyftiga på facebook. Det gäller t ex småbarnsföräldrar som tycker barnvakten är så himla snabb på att byta blöja eller hundägare vars hunddagispersonal alltid plockar upp heavy duty i ett nafs. Tag er i akt! Storebror och (s)kvallerpressen ser er.
Unsgaard, som i söndags kom hem för att i trappen göra den mindre angenäma upptäckten av mänskliga fekalier, gjorde snabbt slag i saken och ringde upp sitt invandrardrivna städföretag som kvickt städade undan alla bruna spår. Unsgaard blev så imponerad av denna raska framfart att han var tvungen att dela med sig av sin entusiasm på Facebook:
"Tycker invandrare och invandrarföretagare är otroliga. Någon idiot hade i natt gjort det lite större behovet i vårt trapphus (och lagt sin halsduk där...). Jag ringde vårt städbolag som drivs av invandrare som på en halvtimme skickade över en ryska som städade och sanerade trappen. Det är arbetslinjen det, att på en halvtimme en söndag få fram en duktig städerska som gör ett fantastiskt jobb."
Ah - det hade ju kunnat bli så bra: att så finurligt koppla ihop en rask skitborttagaroperation med den borgerliga arbetslinjen och så lite invandrarkurtiserande som grädde på moderatmoset. Score! Dessvärre var det inte så media tolkade det. Politikerbloggen och Expressen fick snart nys om statusuppdateringen och var inte sena med att dra på det stora artilleriet "Torka bajs en söndag - moderaternas vision av arbetslinjen" hette det på den senarenämndas hemsida.
Naturligtvis såg också oppositionen till att utnyttja detta guldläge och vältra sig i Unsgaards lilla klavertramp. Riksdagsledamoten Luciano Astudillo (S) brassade på ordentligt och menar på i en debattartikel på Politikerbloggen att statusuppdateringen avslöjar den "Unsgaardska världsbild" som cementerar "vi- och dom-tänkandet". Astudillo skriver också i artikeln att entusiasmen över att en invandrarkvinna kommer och städar i trappen känns "läskig".
I ärlighetens namn borde såklart Edvard Unsgaard i egenskap av pressekreterare vid det här laget hajat ett och annat om bra kommunikation. Att skriva "bajs" och "invandrare" i en och samma mening är aldrig smart. Även om poängen naturligtvis var att invandrare är företagsamma och att detta var ett exempel på det.
Men faktum är att Luciano Astudillo ter sig som den som cementerar statustänk i denna debatt. Trots att han i sin artikel bestämt förnekar detta, luftar Astudillo en del unket yrkesförakt. Skit måste städas bort. Lika mycket som sopor måste tömmas och avlopp rensas. Att påstå att det skulle vara "läskigt" att delegera ett jobb som städning av ett trapphus till en städerska (som råkar vara kvinna och invandrare) och att sedan vara nöjd med att jobbet gjordes snabbt, tyder inte på något annat än en attityd till städning som ett skitjobb. Se där så lätt det är att gå vilse i pk-djungeln!
Jag vill med dessa rader råda alla fellow politruker att tänka er för innan ni försöker vara klyftiga på facebook. Det gäller t ex småbarnsföräldrar som tycker barnvakten är så himla snabb på att byta blöja eller hundägare vars hunddagispersonal alltid plockar upp heavy duty i ett nafs. Tag er i akt! Storebror och (s)kvallerpressen ser er.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)