Det är nyårsafton och Politruken är tillbaka efter en kortare vacazione uppe i urskogens insnöade snår. Istället för att summera det år som har gått som sig bör, tänker jag sia lite om det år som kommer. Det är ju trots allt decennieskifte och storslaget trevliga händelser måste följaktligen vara att vänta. Här följer listan på topp tio events som ni kan passa på att förbereda er på redan nu:
1. Det är valår. Ända fram till maj, ungefär, kommer Alliansens siffror se lika kassa ut som idag. Men vändningen kommer när det uppdagas att Jimmie Å i själva verket är oäkta (bortadopterad) son till Måna och Björn Ranelid. Båda partiledarna tvingas avgå och Pravdareporten som tagit smyg-DNAprovet vinner stora journalistpriset.
2. Anders Borg blir statsminister efter att alla insett att han är mannen bakom Reinis och att Pettson-looken is the shit på 10-talet.
3. Folket gör revolt under ledning av Abba-Björn och störtar monarkin den 18 juni. Följaktligen tvingas Vickan och Maddis gifta sig på något dassigt stadshotell i valfri håla i Sverige, iförda haute couture från Lindex, superandes a la carte från den lokala korvmojjen med tillhörande HB-drinkar de luxe.
4. Colin Nutley kommer att göra minst film starring Helena Bergström, som i samma rulle kommer bli hysterisk, näcka och grina.
5. Gordon Brown åker ur House of Commons med huvudet före, Tories tar makten och Maggie Thatcher gör en storslagen comeback som premiärminister.
6. Maggan T., Angela M. och Tarja H. bildar en girl power-allians och kör över Obama, ryssarna och kineserna och styr upp ett golden klimatavtal
7. Henke L. kommer annonsera sin comeback i landslaget och hinna sluta ca 2-3 ggr.
8. Knugen kommer rasa, Linda Rosing kommer bröstchocka, Kicki D. kommer bli kränkt och Anna Book kommer fälla bittra tårar.
9. Feministiskt Initiativ kommer in i Riksdagen efter Gudruns bejublade salsamoves i Let's Dance.
10. Ingvar Kamprad köper Småland och bildar en egen skattefri stat.
Gott Nytt år!
torsdag 31 december 2009
torsdag 17 december 2009
Socialbidragstagaren bär rosa
Det här med dekonstruktion av könsroller var länge ett favoritämne i den allmänna samhällsdebatten i Sverige. Ett tema som, efter att ha nått sin kulmen vid releasen av Nina Björks "Under det rosa täcket", sedan ett tag känns aningen passé. Men hur det nu är så har nu även våra grannar anglosaxerna väckt den slumrande genustrenden till liv.
Organisationen "Pink Stinks", som fått en del uppmärksamhet i media de senaste dagarna, är den nya uppkomlingen i kategorin "Vi-som-hittat-roten-till-all-ojämställdhet". Här är det ett gäng självutnämnda genusexperter som anser sig hittat den slående kopplingen mellan den s k "rosifieringen" av småflickor och tjejer som senare väljer lågstatusjobb. Tanken är alltså att den som gillade att frottera sig bland rosa ting som barn, är predestinerad till ett liv med en allmänt risig karriär. Leker din dotter också med rosa leksaker? Sorry, glöm bankdirektör eller politiker och säg hej till ännu en socialbidragstagare in the making. Med denna häpnadsväckande vetenskapliga diskurs som grund, har initiativtagarna startat en kampanj mot...eh, rosa.
Metoden för utförandet av kampanjen är oklar, men man får förmoda att planen är att stegvis eliminera allt med rosa skepnad i var 5-årig flickas ägo. Men med tanke på att kampanjen stöds av den brittiska justitieministern Bridget Prentice, borde inte genomförandet vara alltför svårt. Tänk typ genus-gestapo som gör räder i det ena flickrummet efter det andra, sönderklippandes rosa klänningar, gilijotinerandes barbiedockor och uppsprättandes allehanda rosa gosedjur.
Skönt att det finns folk som tar samhällsproblemen på allvar...
Organisationen "Pink Stinks", som fått en del uppmärksamhet i media de senaste dagarna, är den nya uppkomlingen i kategorin "Vi-som-hittat-roten-till-all-ojämställdhet". Här är det ett gäng självutnämnda genusexperter som anser sig hittat den slående kopplingen mellan den s k "rosifieringen" av småflickor och tjejer som senare väljer lågstatusjobb. Tanken är alltså att den som gillade att frottera sig bland rosa ting som barn, är predestinerad till ett liv med en allmänt risig karriär. Leker din dotter också med rosa leksaker? Sorry, glöm bankdirektör eller politiker och säg hej till ännu en socialbidragstagare in the making. Med denna häpnadsväckande vetenskapliga diskurs som grund, har initiativtagarna startat en kampanj mot...eh, rosa.
Metoden för utförandet av kampanjen är oklar, men man får förmoda att planen är att stegvis eliminera allt med rosa skepnad i var 5-årig flickas ägo. Men med tanke på att kampanjen stöds av den brittiska justitieministern Bridget Prentice, borde inte genomförandet vara alltför svårt. Tänk typ genus-gestapo som gör räder i det ena flickrummet efter det andra, sönderklippandes rosa klänningar, gilijotinerandes barbiedockor och uppsprättandes allehanda rosa gosedjur.
Skönt att det finns folk som tar samhällsproblemen på allvar...
tisdag 15 december 2009
Whatever works...
Det är mitt i december i Svedala i finanskrisens epicentrum, årets solljusfattigaste period och 118 dagar kvar tills Allsvenskan börjar igen. Med detta i åtanke är det lätt att tro att man ska deppa ner sig. Men faktum är att livet är bättre än det någonsin varit. Rent hälso-och levnadsstandardsmässigt alltså. Vi lever längre, är friskare, äter bättre, röker mindre och lever materiellt sett ett bekvämare och tryggare liv än någonsin.
Japp, man har hört det förut. Men sanningen är att så har utvecklingen sett ut de senaste sextio åren (och längre än så). Vi mår - åtminstone fysiskt - bara bättre och bättre. Den som studerar sjukförsäkringsstatistiken för motsvarande period kan därför bli en aning förbryllad. Ett friskare folk borde - kan man tycka - betyda en mer arbetsför befolkning. Men om man tittar på det s k ohälsotalet, dvs det viktade måttet på antal dagar med sjukpenning, arbetsskadesjukpenning, sjukersättning, aktivitetsersättning etc., tycks detta följa en helt annan logik.
Följer man ohälsotalets utveckling mellan åren 1997 och 2009 ser man en ganska intressant kurva. Från år 1997 fram till 2003 steg siffran från 31,9 till 44,4. Åren därefter låg ohälsotalet på en ganska stabil nivå kring 43-vallen, innan det började sjunka igen kring 2007. Idag, 2009 ligger nivån på 33,3. För den som inte vet något om landet i övrigt, är det säkert lätt att tro att Sverige drabbades av en sällsynt långdragen epidemisk tryckvåg från mitten på 90-talet och fram till 2006. Hur kan annars ett folk vars medellivslängd ligger bland de högsta i världen, som har ett av världens mest stabila sociala skyddsnät, högklassig sjukvård och en förhållandevis frisk befolkning, få en sån plötslig uppåtstigande kurva i antalet sjukskrivningar?
Japp, man har hört det förut. Men sanningen är att så har utvecklingen sett ut de senaste sextio åren (och längre än så). Vi mår - åtminstone fysiskt - bara bättre och bättre. Den som studerar sjukförsäkringsstatistiken för motsvarande period kan därför bli en aning förbryllad. Ett friskare folk borde - kan man tycka - betyda en mer arbetsför befolkning. Men om man tittar på det s k ohälsotalet, dvs det viktade måttet på antal dagar med sjukpenning, arbetsskadesjukpenning, sjukersättning, aktivitetsersättning etc., tycks detta följa en helt annan logik.
Följer man ohälsotalets utveckling mellan åren 1997 och 2009 ser man en ganska intressant kurva. Från år 1997 fram till 2003 steg siffran från 31,9 till 44,4. Åren därefter låg ohälsotalet på en ganska stabil nivå kring 43-vallen, innan det började sjunka igen kring 2007. Idag, 2009 ligger nivån på 33,3. För den som inte vet något om landet i övrigt, är det säkert lätt att tro att Sverige drabbades av en sällsynt långdragen epidemisk tryckvåg från mitten på 90-talet och fram till 2006. Hur kan annars ett folk vars medellivslängd ligger bland de högsta i världen, som har ett av världens mest stabila sociala skyddsnät, högklassig sjukvård och en förhållandevis frisk befolkning, få en sån plötslig uppåtstigande kurva i antalet sjukskrivningar?
Svaret, menar många, ligger i det alltmer accelererande tempot i dagens samhälle. Otaliga är de artiklar som finns att läsa i såväl dags- som snasktidningar, vars tema är ett allmänt ojande över "livspusslet" som är till synes omöjligt att få ihop, jobbet som vi tillbringar allt mer tid på, kraven som är oöverstigliga och hur ack så tung vardagen är. Låt gå för detta. Men jag undrar om 10- och 20-talisterna, som var småbarnsföräldrar på 30- och 40-talet, inte hellre skulle lagt livspussel idag än 1941. Det var - det gamla pensionärsmantrat till trots - inte bättre förr, då många jobbade dubbelt för att få ekonomin att gå ihop och man inte såg röken av vare sig kommunal barnomsorg eller särskilt generös sjukförsäkring.
Vi jobbar alltså i regel mindre och har generellt sett en mer bekväm tillvaro idag jämfört med exempelvis på 40-talet. Ändå tycks det finnas minst 7 gånger så många väggar att gå in i år 2009 . Detta kan möjligtvis ha vissa kopplingar till en ökad psykisk ohälsa, framför allt bland unga. Vad detta beror på är vanskligt att spekulera i. Men en stor portion av sanningen bakom den lavinartade ökningen av sjukskrivningar från 90-talet och den lika dramatiska minskningen från 2006, tolkas enklast genom devisen "det går så länge det går". När antalet sjukskrivningsdagar i Sverige ligger på 30 dagar per individ, medan motsvarande siffra i Tyskland är 10, måste annars den enda förklaringen vara att det är lite jobbigare att jobba i Sverige än i Tyskland.
Fram till maktskiftet 2006 fanns ingen bortre gräns för hur länge en person kunde vara sjukskriven. På denna punkt var Sverige unikt. Konsekvensen var att sjukskrivningar tilläts fortskrida utan uppföljning eller prövning av arbetsförmågan. När Alliansen kom till makten ändrades detta och man införde tidsgräns på 2,5 år, vilket fortfarande internationellt sett är en mycket lång tid. Kostnaderna för sjukskrivningarna minskade följaktligen från 40 miljarder år 2006 till 17 miljarder 2009.
Nu vid årsskiftet kommer de första sjukskrivna att uppnå tidsgränsen - det som Pravda mfl målar upp som den obarmhärtiga "utförsäkringen". Men de alternativ som den utförsäkrade ställs inför är antingen: tillbaka till sin anställning, förtidspension, introduktionsutbildning med rehabiliteringsåtgärder hos Arbetsförmedlingen eller ytterligare tid med förlängd sjukpenning. Detta innebär i praktiken att personer med en permanent nedsatt arbetsförmåga har rätt till förtidspension (sjukersättning) på hel- eller deltid. De som har allvarliga sjukdomar ska också kunna få fortsatt sjukpenning utan tidsbegränsning.
Var dramatiken i dessa regler ligger är en gåta. Men den förklaras säkert lika väl av media-Sveriges sensationslystnad och jakt på eländesvältrande nyhetsstoff, som Alliansregeringens oförmåga att förklara - inte försvara - reglerna. Liksom det konstateras i dagens DN-ledare, styrs sjukskrivningsstatistiken mer av inställningen till vad som är arbetsoförmåga än den faktiska ohälsan. Samhällets attityder sätter i mångt och mycket ribban för vad som klassas som "för jobbigt". På så sätt kan det som kanske egentligen stavas "fed up" få diagnosen "utbrändhet". Den stora frågan är dock om den kollektiva fed up-känslan ska finansieras solidariskt eller inte...
tisdag 8 december 2009
onsdag 2 december 2009
Gudrun - kvinnan, myten.
Idag kan man läsa i diverse tidningar att Gudrun Schyman ställer upp i Tv4:s dansprogram Let's Dance. Figurerandes i ett silverlaméfodral och med sin manlige danspartner i ett stadigt slipsgrepp (vad annars?), intar fru Schyman en triumferande pose på reklambilden. Inte utan anledning: jäkligt smart drag från en ledare av ett parti vars opinionssiffror sjönk lika fort som de steg. Programmet - omåttligt populärt i den svenska medelklassvennebananmyllan - kommer sändas under våren och således under bästa valrörelsetid. Let's Dance, som bänkar en långt större andel av kreti och pleti i sina Karlstadssoffor än Agenda eller Rakt på med KGB (may it rest in peace) nånsin kunnat drömma om, har alltså en potentiell genomslagskraft som borde få både Fredrik R. och Måd O. att dra på sig steppjucken igen.
Gudrun är en riktig PR-queen och vet hur en slipsten ska dras. I en värld av sansade politiker med luddiga budskap, sticker fru Schyman ut som en Helmut Kohl med läppstift. Det må vara det ena mer ogrundade påståendet efter den andra eller en metafor som är ungefär 50 kilometer över gränsen (vi minns alla den numera legendariska jämförelsen mellan svenska män och talibaner), men hon vet definitivt hur man syns.
När det kommer till gemene mans partiuppfattning har sakpolitik ofta en underordnad roll i förhållande till lösa associationer och bilden av enskilda politiker. Reinfeldt lyckades till exempel lika framgångsrikt med lanserandet av Nya Moderaterna, som att kapsla ut bilden av sig själv som den perfekte företrädaren för detta nya folkhemsparti: en vanlig snubbe från förorten, familjefar, tunnhårig och en jävel på att laga korvgryta. Ljusår ifrån stela byråkrater som Bosse Lundgren.
Gudrun Schyman vet att lika många som anser henne vara en rabiat radikalfeminist, tycker att hon är en "rätt skön kärring". Ett gästspel i lek-TV kan mycket väl vara det som pushar FI:s blygsamma fjuttprocent upp mot 3-procentsvallen. Sist krävdes faktiskt bara att en skäggig ex-Abbamedlem hostade upp en mille till en annons i DN för att partiet skulle få sig en ordentlig uppsving i opinionssiffrorna. Denna gång kanske Gudruns trippande näbbstövlar och några avancerade salsamoves räcker för att nosa Jimpan Å. i baken.
Gudrun är en riktig PR-queen och vet hur en slipsten ska dras. I en värld av sansade politiker med luddiga budskap, sticker fru Schyman ut som en Helmut Kohl med läppstift. Det må vara det ena mer ogrundade påståendet efter den andra eller en metafor som är ungefär 50 kilometer över gränsen (vi minns alla den numera legendariska jämförelsen mellan svenska män och talibaner), men hon vet definitivt hur man syns.
När det kommer till gemene mans partiuppfattning har sakpolitik ofta en underordnad roll i förhållande till lösa associationer och bilden av enskilda politiker. Reinfeldt lyckades till exempel lika framgångsrikt med lanserandet av Nya Moderaterna, som att kapsla ut bilden av sig själv som den perfekte företrädaren för detta nya folkhemsparti: en vanlig snubbe från förorten, familjefar, tunnhårig och en jävel på att laga korvgryta. Ljusår ifrån stela byråkrater som Bosse Lundgren.
Gudrun Schyman vet att lika många som anser henne vara en rabiat radikalfeminist, tycker att hon är en "rätt skön kärring". Ett gästspel i lek-TV kan mycket väl vara det som pushar FI:s blygsamma fjuttprocent upp mot 3-procentsvallen. Sist krävdes faktiskt bara att en skäggig ex-Abbamedlem hostade upp en mille till en annons i DN för att partiet skulle få sig en ordentlig uppsving i opinionssiffrorna. Denna gång kanske Gudruns trippande näbbstövlar och några avancerade salsamoves räcker för att nosa Jimpan Å. i baken.
torsdag 26 november 2009
Svinig debatt
Så här i grispest-tider ligger vaccin högst upp på alla innelistor. Vaccinsprutor har blivit ännu mer hot stuff än ett par H&M-producerade Jimmy Choo-pjuck och köerna till vårdcentralerna är längre än till White Room en lördagskväll vid löning. Nästan alla, oavsett om man är kroniker eller på smällen, vill desperat få det där åtråvärda lilla sticket i vänsterarmen. Den som vill ha en lektion i den mänskliga naturens karaktär, kan alltså med fördel studera trängasigförandet i vaccinkön.
Oppositionen i landstinget är inte sena att klandra den sittande majoriteten för det s k "vaccinkaos" som följaktligen nu har uppstått. Det hör självklart till spelreglerna. Men i veckans Pravda gör Vpk:s oppositionslandstingsråd Birgitta Sevefjord och vice gruppledare Håkan Jörnehed ett sällsynt smaklöst påhopp på sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt. Biggan och Håkan - till vardags två drivna och seriösa politiker - ondgör sig över att medan det råder vaccinkalabalik i Stockholms län, glider fru Reinfeldt runt i Indien och USA "brett leendes" vid makens sida. Pravda - sedan länge känd som massproducent av snaskrubriker med en Stalinistisk touch - är inte sena att nappa på betet och lyckas med den enastående vidriga rubriksättningen "Filippa var i Indien när Simon, 3, dog" (rubriken togs f.ö. sedermera bort). Det insinueras alltså med rubriken att hade bara sjukvårdslandstingsrådet hållt sig hemma i Sverige, hade säkert Simon överlevt. En slutsats som saknar all form av logik och dignitet. Men att tabloider sysslar med sensations-porr är ingen nyhet. Däremot borde man kunna förvänta sig mer av två politiker på den nivå Sevefjord och Jörnehed befinner sig.
Förutom att man tycker att Sevefjordskan som gammal beprövad landstingsveteran borde veta att vaccinationsfrågan är Landstingsstyrelsens ansvar (där Catharina Elmsäter-Svärd är ordförande), känns hela artikeln som ett desperat famlande slag i luften. Landstinget fattade beslut om den vaccinationsordning som bedömdes som mest lämplig, dvs multisjuka, gravida och småttingar först och därefter resten av befolkningen. Men som de flesta vet, är vi inte ett gäng inbitna altruister som vackert låter riskgrupper gå före, utan ser i egenskap av att vi är människor om vårt eget hus först. Det är ingenting konstigt med detta, det är lika naturligt som att ta den sista trippelnöten i Aladdinasken och lämna kvar romrussinet. Effekten blir dock naturligtvis att den tilltänkta ordningen blir omkastad. Men, som Elmsäter-Svärd svarar i en replik på ovannämnda artikel: politiker kan inte ta ansvar för enskilda människors beteende.
Det är dock föga förvånande att just två vänsterpolitiker för denna typ av resonemang. Deras politik bygger ju som bekant på premisserna 1) alla människor är goda och osjälviska och sätter samhällets bästa före sina egna intressen (=kommer snällt vänta på sin tur i vaccinationskön) och 2) politiken ska detaljstyra människors agerande (= en KGB-agent vid varje vårdcentral utifall att premissen 1 skulle visa sig vara osann).
På vänsterfronten intet nytt alltså. Men lite värdighet hade varit på sin plats. Även ett år före valet.
Oppositionen i landstinget är inte sena att klandra den sittande majoriteten för det s k "vaccinkaos" som följaktligen nu har uppstått. Det hör självklart till spelreglerna. Men i veckans Pravda gör Vpk:s oppositionslandstingsråd Birgitta Sevefjord och vice gruppledare Håkan Jörnehed ett sällsynt smaklöst påhopp på sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt. Biggan och Håkan - till vardags två drivna och seriösa politiker - ondgör sig över att medan det råder vaccinkalabalik i Stockholms län, glider fru Reinfeldt runt i Indien och USA "brett leendes" vid makens sida. Pravda - sedan länge känd som massproducent av snaskrubriker med en Stalinistisk touch - är inte sena att nappa på betet och lyckas med den enastående vidriga rubriksättningen "Filippa var i Indien när Simon, 3, dog" (rubriken togs f.ö. sedermera bort). Det insinueras alltså med rubriken att hade bara sjukvårdslandstingsrådet hållt sig hemma i Sverige, hade säkert Simon överlevt. En slutsats som saknar all form av logik och dignitet. Men att tabloider sysslar med sensations-porr är ingen nyhet. Däremot borde man kunna förvänta sig mer av två politiker på den nivå Sevefjord och Jörnehed befinner sig.
Förutom att man tycker att Sevefjordskan som gammal beprövad landstingsveteran borde veta att vaccinationsfrågan är Landstingsstyrelsens ansvar (där Catharina Elmsäter-Svärd är ordförande), känns hela artikeln som ett desperat famlande slag i luften. Landstinget fattade beslut om den vaccinationsordning som bedömdes som mest lämplig, dvs multisjuka, gravida och småttingar först och därefter resten av befolkningen. Men som de flesta vet, är vi inte ett gäng inbitna altruister som vackert låter riskgrupper gå före, utan ser i egenskap av att vi är människor om vårt eget hus först. Det är ingenting konstigt med detta, det är lika naturligt som att ta den sista trippelnöten i Aladdinasken och lämna kvar romrussinet. Effekten blir dock naturligtvis att den tilltänkta ordningen blir omkastad. Men, som Elmsäter-Svärd svarar i en replik på ovannämnda artikel: politiker kan inte ta ansvar för enskilda människors beteende.
Det är dock föga förvånande att just två vänsterpolitiker för denna typ av resonemang. Deras politik bygger ju som bekant på premisserna 1) alla människor är goda och osjälviska och sätter samhällets bästa före sina egna intressen (=kommer snällt vänta på sin tur i vaccinationskön) och 2) politiken ska detaljstyra människors agerande (= en KGB-agent vid varje vårdcentral utifall att premissen 1 skulle visa sig vara osann).
På vänsterfronten intet nytt alltså. Men lite värdighet hade varit på sin plats. Även ett år före valet.
måndag 23 november 2009
Ur led är tiden!
DN:s insändarsidor - moralens väktares och rättshaveristernas högborg - kan spica upp vilken sketen gråkall måndagsmorgon som helst. Idag återfanns en replik på tidigare insändare som berörde temat huruvida det är dags att börja dua kungligheter. Replikanten, som inte sparade på kraftuttrycken, förfasades över denna odygdiga ståndpunkt och frågade sig hur någon kunde "sjunka så djupt i respektlöshet" till att få för sig att säga du till våra högt ärade majestäter.
Jag kan inte annat än att hålla med. Hela monarkin bygger ju på premissen att vår gode knug med fru och avkomma innehar ett något högre värde än vi undersåtar, och i konsekvensens namn borde vi såklart tilltala dem därefter. Jag tar mig själv, i egenskap av typisk pöbelsrepresentant, som ett exempel. På Calle-G:s konto ramlar det årligen in ett antal millar i form av det s k apanaget. Han gör sig förtjänt av dessa små försynta slantar bl a genom att i sitt anletes svett klippa sidenband och hänga medaljer kring halsen på högpresterande folk. Med de 109,5 miljoner om året som apanaget består av (2008), kan man som en parentes konstatera att bandklipperi är en högst lukrativ bransch. Själv drar jag, liksom de flesta i landet, in en hyfsad inkomst på de 40-50 timmarna jag jobbar i veckan. Eftersom det inte finns något anslag avsatt åt mig i årsbudgeten, lär jag också få fortsätta knega i ca 40 år till. När Maddis eller Vickan har namnsdag är det militäruppställning på slottsbacken, sl-bussarna blir försedda med flaggor och de får blommor av småkids som de aldrig träffat förut. Själv tror jag bara mormor minns vilken dag jag har namnsdag. Och jag har - trots att jag såklart hoppas - lite svårt att se min far ringa statsministern och tigga skatteslantar den dagen jag gifter mig.
Med detta i åtanke känns blotta tanken på att kalla våra blåblodiga för du, fullkomligt främmande. "Du" syftar till att det är en människa man tilltalar. Liksom "Ni". "Kronprinsessan" eller "Kungen" är substantiv och kan kopplas till något opersonligt - t ex ett upphöjt fenomen. Man undrar ju vart världen är på väg när det finns människor som uppenbarligen på fullt allvar vill besudla kungligheterna med såna horribla titlar som "du". Usch!
Men när det svider som värst efter ännu en bortglömd namnsdag och man grämer sig till sömnlösa nätter över att fan, det blev bröllopsfest på Statt i Skövde den här gången också - kan man ändå söka tröst i det faktum att Bernadotterna faktiskt earned up till att bli de upphöjda väsen de ändå är. De slet på ett sätt som skulle gjort t o m Luther stolt. 4/5-delar av dem lyckades med bedriften att födas och en av dem hade ragg-flytet med sig i Munchen när det begav sig. Respekt.
Jag kan inte annat än att hålla med. Hela monarkin bygger ju på premissen att vår gode knug med fru och avkomma innehar ett något högre värde än vi undersåtar, och i konsekvensens namn borde vi såklart tilltala dem därefter. Jag tar mig själv, i egenskap av typisk pöbelsrepresentant, som ett exempel. På Calle-G:s konto ramlar det årligen in ett antal millar i form av det s k apanaget. Han gör sig förtjänt av dessa små försynta slantar bl a genom att i sitt anletes svett klippa sidenband och hänga medaljer kring halsen på högpresterande folk. Med de 109,5 miljoner om året som apanaget består av (2008), kan man som en parentes konstatera att bandklipperi är en högst lukrativ bransch. Själv drar jag, liksom de flesta i landet, in en hyfsad inkomst på de 40-50 timmarna jag jobbar i veckan. Eftersom det inte finns något anslag avsatt åt mig i årsbudgeten, lär jag också få fortsätta knega i ca 40 år till. När Maddis eller Vickan har namnsdag är det militäruppställning på slottsbacken, sl-bussarna blir försedda med flaggor och de får blommor av småkids som de aldrig träffat förut. Själv tror jag bara mormor minns vilken dag jag har namnsdag. Och jag har - trots att jag såklart hoppas - lite svårt att se min far ringa statsministern och tigga skatteslantar den dagen jag gifter mig.
Med detta i åtanke känns blotta tanken på att kalla våra blåblodiga för du, fullkomligt främmande. "Du" syftar till att det är en människa man tilltalar. Liksom "Ni". "Kronprinsessan" eller "Kungen" är substantiv och kan kopplas till något opersonligt - t ex ett upphöjt fenomen. Man undrar ju vart världen är på väg när det finns människor som uppenbarligen på fullt allvar vill besudla kungligheterna med såna horribla titlar som "du". Usch!
Men när det svider som värst efter ännu en bortglömd namnsdag och man grämer sig till sömnlösa nätter över att fan, det blev bröllopsfest på Statt i Skövde den här gången också - kan man ändå söka tröst i det faktum att Bernadotterna faktiskt earned up till att bli de upphöjda väsen de ändå är. De slet på ett sätt som skulle gjort t o m Luther stolt. 4/5-delar av dem lyckades med bedriften att födas och en av dem hade ragg-flytet med sig i Munchen när det begav sig. Respekt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)