Populär populism

Den stundtals till synes omättliga medievurmen för populistisk dumförklaring slår en ibland med större häpnad än annars. Veckans "snackis" - dvs Reinfeldts uttalande om att vi måste jobba mer för att ha råd med framtidens välfärd - utgör lite av ett paradexempel på detta.

Reinfeldts lilla stillsamma konstaterande av det som alla vet och som torde kommit upp på varenda samhällsorienterat seminarium/konferens/debatt de senaste åren, har ungefär samma nyhetsvärde som att vi måste använda oss mindre av fossila bränslen, eftersom oljan är på väg att ta slut. Eller att isarna i Antarktis smälter. Eller att det är barnen som är vår framtid.

Trots detta, triggade statsministerns uttalande igång en veritabel medietsunami av förfasanden och upprörda rubriker. Aftonbladet gjorde ingen besviken och smällde på med sitt allra tyngsta titta-vad-de-ondskefulla-borgarbrackorna-vill-göra-artielleri, kryddat med den sedvanliga tyckar-barometern.

Inte heller SVT sparade på krutet när man skickade iväg en reporter för att utföra lite djuplodande journalistiskt grävande. För att verkligen säkerställa att ingen dum jäkel skulle missa poängen, ställde sig reportern först brevid en byggarbetarkille bärandes på en tung slang och därefter hos några trötta undersköterskor och ställde frågan om de kan tänka sig att jobba tills de är 75. Nej, blev det sensationella svaret. Därefter styrdes kosan mot...tataaa!!: rikingarnas epicentrum Stureplan. När den ultrapedagogiske reportern frågat x antal kostymklädda innerstadsbor samma sak och fått en helt annan typ av svar, var SVT nöjda. Den på förhand bestämda slutsatsen framstod med all önskvärd övertydlighet och samtliga tittare besparades därmed alla vedermödor som det egna tankearbetet kräver.

Förutom det faktum att tycks finnas en mängd journalister och redaktörer därute, vars tankar om svenska folkets intellektuella kapacitet och självständiga tänkande inte verkar vara särskilt höga, är stormen kring Reinfeldts pensionsuttalande tyvärr symptomatisk för det rådande medieklimatet. Både Aftonbladets och SVTs redaktioner är väl införstådda med att framtidens välfärdstumaningar kräver att vi jobbar mer och längre. Inte sällan efterlyser man dessutom en mer visionär regering som vågar blicka framåt. Ändå tycks det vara populismens behag som lockar mer än något annat, när knappt en enda tidning eller nyhetsinslag missade chansen att piska upp skräckrubriker när statsministern vågade yppa något i frågan.

Den förestående finansieringsproblematiken är lika mycket en realitet som de tidigare nämna smältande isarna. Men ett samhälle där ingen politiker vågar yttra obekväma sanningar av rädsla för mediedrevets söndersmulande av alla möjligheter till politisk överlevnad, skapar just det kortsikta populistiska debattklimat som framkallar det som brukar benämnas "politikerförakt". Eller som SvDs ledarskribent Daniel Persson skrev häromdan:

Om Sverige ska bli ett framtidsland måste vi lämna lättkränkthet och populism bakom oss. Börja med att söka lösningar på problem istället för att gnälla och belöna saklighet och förnuft både hos oss själva och andra.

Sura rönnbär

Bitterheten har intagit en ny skepnad: den är en medelålders man med lite gråsprängt hår, högt hårfäste och kallar sig själv för Tommy.

World of Håkan

The Juholt Show fortsätter. Den farsartade cirkus där s-ledaren med en imponerande frekvens levererar det ena förvirrade uttalandet efter det andra, har pågått en bra tid nu. Inte mycket tyder på att stormen kommer att lägga sig. Tvärtom tycks Juholt trassla in sig mer och mer för varje offentligt framträdande han gör.

Häromdagen rapporterade flera medier om hur personalen på s-kansliet gör revolt mot partiledaren, till följd av att han skyllt en rad fadäser på sina egna tjänstemän. Att lägga skulden för sina tillkortakommanden på den personal som man själv anställt är inte ett överdrivet klyftigt drag. Denna insikt tycks även ha nått Juholt som nu lägger om strategin för att maskera sin accelererande personkris.

Idag kan man läsa på svt om hur s-ledaren uttalar sig angående den kritik som han nu tror kommer att lägga sig. Inte för de framförda synpunkterna är obefogade. Inte heller för att han har en hel arsenal av bra idéer och utspel på gång. Nej, Juholts hemliga vapen för en socialdemokratisk revansch är istället Alliansen.

"Det är en socialdemokrati som ser att det borgerliga experimentet faller ihop, elpriserna skjuter i höjden och snart kommer vintern och då ska det bli intressant att se hur tågen går. Man väger kissblöjorna för att någon ska tjäna pengar, det kommer att vara mer bestående än andra ämnen den senaste veckan.
Det här kommer att stärka socialdemokratin."

Att ha en partiledare vars främsta strategi för att vinna valet är en tilltro till att den sittande regeringen kommer att klanta till det, måste om något vara ett kvitto på omfattningen av den socialdemokratiska krisen. Om inte annat så ter sig taktiken att sparka motståndarlaget på smalbenen utan att själv skapa anfall som anmärkningsvärt oinspirerad.

Trots de upprepade märkligheter som aldrig verkar ta slut, tycks inte sjukdomsinsikten infinna sig hos Juholt, som parerar sina snedsteg genom att ideligen lägga bollen hos någon annan - oavsett om det är tjänstemän eller de politiska motståndarna. Att tålamodet hos väljarna börjar tryta, vittnar de ständigt dalande opinionssiffrorna om. Frågan är väl nu hur länge S-toppen med värdigheten i behåll orkar backa upp Håkan Juholt och därmed skriva socialdemokratisk fiaskohistoria.

Statskupp 2.0

"Det kändes som en statskupp", sa Marita Ulvskog om den borgerliga valvinsten när det begav sig år 1976. Liknande associationer får man när man ser ovanstående rubriksättning. Att en livskraftig opposition är en förutsättning för en fungerande demokrati råder det inget tvivel om. Men varför denna opposition måste utgöras just av ett starkt Socialdemokratiskt parti är höljt i ett väldigt grumligt dunkel.

Die Mauer

Landstingsmoderaterna har börjat lajva och leker just nu Östtyskland 1981. Den annars så öppna och transparenta våning ett på Landstingshuset har nu delats av en glasfiberisolerad Berlinmur, som går mellan Kd-kansliet och de moderata domänerna.

Denna omotiverade - men fantastiskt underhållande - ängslighet har gett upphov till en imponerande kreativitet i hemgjord signalspaning från övriga politiska kanslier. Vad för sorts snaskig information som tankades in under ovanstående övning är dock givetvis strikt hemligstämplat... tills dess Wikileaks får nys om saken, alltså.

Under det bruna täcket

SVT-journalisten Elisabeth Åsbrink har skapat rubriker genom ett nytt försök att väcka liv i debatten kring Ingvar Kamprads brunfärgade förflutna. Den nya vinklingen består i avslöjandet att Kamprad uppenbarligen var en mer aktiv medlem i det svenska nazistpartiet Svensk Socialistisk Samling än vad han tidigare velat påskina.

Det är givetvis inget litet lik som Ikeagrundaren har i sin garderob. Samtidigt kan man inte låta bli att undra vad syftet med SVT:s skandalreportage egentligen är. Ikea är en lika väl inetsad institution i den svenska nationalsjälen som sill, Volvo och midsommarfylla. Att avslöjandet om Kamprads ungdomsår skulle leda till någon sorts allmän Ikea-bojkott känns därför föga troligt.

Därtill ska man kanske också tillägga att personakten som upprättades av säkerhetspolisen över Ingvar Kamprad är daterad till 1943 - dvs, när Kamprad var 17 år. Ungdomlig naivitet håller kanske inte direkt som en ursäkt i det här fallet, men det skadar inte ta sig en funderare kring preskribtionstiden för diverse överträdelser.

Hur det än är, lär SVT-inslaget knappast ge tillräcklig chockeffekt för att strypa försäljningen av Billy-bokhyllor nämnvärt. Man kan således konstatera att svenska journalister har ett och annat att lära om sin egen bransch och den ädla konsten att sänka en folkkär profil. Nazi-scoop i all ära, men det är en droppe i Mississippi jämfört med den folkstorm som skulle utbryta om någon lyckades rota fram en bild på Ingvar Kamprad rökandes en suspekt pipa...

Pensionärspopulisterna

Göran Hägglund träffade nyligen Expressens Niklas Svensson och pratade kräftskivor, Khadaffi, Miljöpartiet och budgetarbete. På det senare temat dröjde sig Häggis i vanlig ordning kvar vid de ekonomiska förutsättningarna för den yttersta essensen i KD-kärnan - dvs, pensionärerna. Hägglund ojade sig över att vallöftet om sänkt skatt för pensionärer nu fryser inne på obestämd tid.

Lägre skatt för pensionärerna är viktigare än att det ska bli billigare att gå på krogen, deklarerade Hägglund, åsyftandes det faktum att Centerpartiets sänkta restaurangmoms ges priorititet framför KD-förslaget. (Det finns ett uttryck som säger något om rönnbär eller om det var rävar som jag tror skulle kunna passa bra in här... )

Det är inte svårt att förstå Göran Hägglunds bitterhet. Med en svajig balansgång kring 4-procentsstrecket har KD knappast råd att svika sin trognaste skara väljare (intresset från verklighetens folk för performancevrålsretoriken var ju som bekant minst sagt ljummet). Det hindrar dock inte att man kan ställa sig något frågande inför inbuntandet av Sveriges alla 65-plussare till ett homogent kollektiv. Från fattiga damer som kanske aldrig förvärvsarbetat i hela sitt liv och lever på rätt knappa marginaler, till Danderydspenschisarna Doris och Didrik af Stjärtenholz som lever hyfsat fett på sin ålders höst.

Möjligen är det just fattigpensionärerna som Hägglund och KD särskilt värnar om. Det skulle hur som helst bli lättare för partiet att legitimera sin skattesänkarvurm om man slutade tala om pensionärer i gemen. Inte minst för att undvika att hamna i samma populistträskmarker som andra partier gjort före dem. Det gamla högerpopulistpartiet Ny Demokrati drev till exempel i ett sista dödsryck inför valet 2002 frågan om gratis telefon till alla över 75. Inga likheter i övrigt - givetvis - men vad som hände med Bert och Ians parti är ju numera historia...

För mer bakgrundsinfo till detta inlägg se här och här

Konsten att vinkla en nyhet

Danska tidningen Ekstra Bladet bemästrar snaskrubrikernas hantverk till fullo...

Kontroversiell dag i landstingshuset

Politiken är stundtals full av gråzoner. Otaliga är de utspel som politiker gör till höger och vänster, där de lysande förslagen avlöser varandra. Det är alltså inte alltid alldeles lätt för väljaren att skilja partierna åt. Därför kändes det ställningstagande som idag gjordes av Miljöpartiet i SLL på landstingets hälso- och sjukvårdsnämnd lite som en befrielse:

"Miljöpartiet vill ha en gemensamt finansierad sjukvård av god kvalitet"

Medborgarna i Stockholms län kan onekligen dra en lättnadens suck när Mp nu sätter ner foten i denna vitala fråga. Huruvida övriga oppositionspartier ämnar redogöra för sin ståndpunkt i frågan är dock höljt i ett grumligt dunkel. Tills dess kan vi inte annat än att spekulera om hur de interna diskussionerna går.

Länsinvånarna väntar nu med stor spänning på ytterligare blytunga ställningstaganden från Miljöpartiet. Ett klargörande om att alla barn ska ha rätt till en bra skolgång, att män och kvinnor är lika mycket värda samt att vård ska ges efter behov, vore verkligen på sin plats. To be continued...

Ever heard of "the work line"?

Fredrik Reinfeldts son Gustaf har fått jobb på McDonalds rapporterade den amerikanska nyhetssajten Gawker häromdagen. Det faktum att ett barn till självaste statsministern har tagit ett vanligt kneg, där han ska vända imperialistburgare verkar ha skapat stor fascination hos jänkarna.

Så även Reinfeldt Juniors twitterinlägg där han tydligen utgjutit sig över glädjen att äntligen få ett jobb. "What a socialist!" kommenterar Gawkerartikeln.

Man får alltså konstatera att artikelförfattaren varit ovanligt slö i sin research, eftersom vederbörande uppenbarligen är helt ovetande om fundamentet i den moderata idéläran a.k.a. arbetslinjen. Lill-feldt måste för övrigt vara
en ovanligt foglig tonåring som så lydigt följer päronens exempel.

Allt funkar

Den mediala sommartorka som råder under juli och augusti månader kan utgöra en svår påfrestning för uppmärksamhetstörstande politiker. I takt med att journalisterna droppar av och går på semester, minskar också intresset för vad våra folkvalda säger, gör, äter och har på sig. Därför gäller det att ta väl vara på varje tillfälle till mediautrymme som bjuds.


Så resonerade även KD-riksdagsledamoten Penilla Gunther, som igår skickade ut ett pressmeddelande med anledning av den uppmärksammade händelsen där en SJ-kontrollant slängde ut en 11-åring från ett tåg. När hela Sverige förfasade sig över den obarmhärtige konduktören som strandsatte ett barn på en öde perrong, såg KD-Penilla till att utnyttja detta gyllene tillfälle till max. Med en hastighet som skulle gjort en kobra imponerad lyckades hon turbo-producera ett politiskt förslag som presenterades i pressmeddelandet:


"Barnguider behövs på de långa tvärgående tågsträckorna för ensamresande barn. Med egen erfarenhet vet jag rädslan att skicka barnen själva på tåget, om något skulle hända, oväntade händelser med stopp eller byten."

Ett föredömligt exempel på att man faktiskt kan göra politik på precis allt, om man inte är så himla petig med var man lägger kvalitetsribban för förslagen. Huruvida ett lagförslag är att vänta förtäljer dessvärre inte historien, men den som väntar på något gott väntar aldrig längre än det tar att rafsa ihop en motion.

Bygga om tunnelbanan à la Percy Nilegård

Percy Nilegård var minst 10 år före sin tid när han i sin mobila guide till ett bättre Sverige efterlyste politisk tydlighet i tunnelbanefrågan.

Avsked med klass

Maud Olofsson har massor att vara stolt över. Hon startade och genomförde en välbehövlig förnyelse av Centerpartiet när hon tog över som partiledare 2001 och hon var en starkt bidragande orsak till att Alliansen överhuvudtaget kom till.

Nu när det är dags för förnyelse 2.0 lyckas Maudan lämna över stafettpinnen right on time. Tillräckligt tidigt för att ingen ska hinna ruttna ordentligt på henne och - som hon själv påpekade under dagens presskonferens - tillräckligt tidigt för att hennes efterträdare ska hinna installera sig och bli varm i kläderna till nästa valrörelse.

Snygg sorti, snygg timing, snygg klänning.

Nervös kollektivism

Ingen har väl kunnat undgå den HBT-beef som blossat upp mellan debattörerna Roland Poirier Martinsson och Johan Norberg på bl a Newsmill. Konflikten föranleddes av en SvD-kolumn av Poirier Martinsson där denne förespråkade en KD-bojkott av Pridefestivalen med hänvisning till den - i hans mening - borgerliga idén om separationen mellan privatliv och politik. Sexualiteten hör hemma i sovrummets domäner menade Rolle och fick snabbt mothugg av Norberg, som anklagade honom för att vilja förvisa bögarna tillbaka till garderoben.

Att sexualiteten enbart skulle vara en privatsak är givetvis ett påstående som varken går att tillskriva någon universell "borgerlighet" eller som kan vinna särskilt mycket stöd i dagens samhälle. The private is political är ju ett uttryck som de flesta statsvetare hört till leda och skyfflar man bort sexuell läggning från den politiska agendan, får man nog i konsekvensens namn göra samma sak med exempelvis kvinnofrågor. Det var väl också ungefär vad Johan Norbergs mothugg går ut på.

Det är svårt att hitta energin att förfasa sig över Roland P-M:s försök till reaktionär provokation. Det jag snarare hakar upp mig på är hans tvångsmässiga och krampaktiga tag om "borgerligheten" som ett sätt att legitimera sina åsikter:

"Borgerligheten tycker tvärtom. Kinky är ok, liksom olika sexuella identiteter. Platsen för dessa uttryck bör dock vara privat."

"(...) man bryter mot en traditionell, borgerlig syn på sexualiteten som intimt förknippad med den egna personen och hennes integritet."

Med denna retorik begår alltså såväl moderater som folkpartister, centerpartister och kristdemokrater dagligen rena dödssynder när de sviker sitt ideologiska arv genom att debattera hbt-frågor i olika politiska forum.

Roland Poirier Martinsson är knappast ensam om denna typ av argumentation. Samhällsdebatten präglas stundtals av tendensen att inte kunna uttrycka en åsikt utan att samtidigt tillskjuta "...som liberal måste man ju" eller "jag är socialist/liberal så jag motsätter mig/stödjer...". Att vara ideologiskt konsekvent tycks fungera som någon form av kollektivistisk sköld att gömma sig bakom när det blir för läskigt att tycka något alldeles själv av egen tankekraft.

Naturligtvis är det både bra och viktigt att ha koll på ideologier och politiska teorier. Men att slänga fram det idehistoriska kortet varje gång man ska framföra en synpunkt ter sig ganska osjälvständigt och aningen räddhågset. Och inte minst - som kan bevittnas i matchen Poirier-Martinsson vs. Norberg - riskerar man klistra på andra "borgare"/"socialister"/"konservativa" etiketter som de kanske inte alls känner igen sig i.

Kollektivt engagemang i all ära, men det kanske inte skulle skada om den borgerligt trogne då och då påminde sig själv om att den traditionella, liberala synen på människan trots allt karaktäriseras av den egenrådige och självständige individen...

Revolutionen som kom av sig

Inte ens den mest ståndaktige revolutionär klarar av att stå pall för naturens våldsamma och obetvingliga krafter. Regnet 1 - Gratisåkarna 0

Veckans pubbis v. 24

Veckans "ahmen ni fattar ju ingentiiiing!!" står tidigarenämnda planka.nu:s manifestation för. Varför nöja sig med att kräva en eller två personers avgång, när man kan vara superradikal och be alla att dra åt fanders? Enad front mot allt och alla is the way forward. Denna genuina tonårsanda kvalificerar plankeriet till en topplacering på veckans pubbislista. Grattis!

Upp till camp

Plankarorganisationen planka.nu har slagit upp läger utanför landstingshuset. Det är tydligen någon form av protestaktion mot Alliansens förslag till en höjning med en hunka av SL-kortet.

Jag sitter alltså i detta nu och dividerar med mig själv om jag ska ta bakvägen ut eller helt enkelt ladda vattenpistolen och inta krypskytteposition i högra flygeln (tror jag har tittat på för många avsnitt av Band of Brothers på sistone...)

Kan ändå inte låta bli att undra lite över logiken i aktionen. Själva grejen med att planka är ju att inte betala alls i kollektivtrafiken. Är det någon grupp i samhället som därför verkligen inte borde bry sig om SL-kortet höjs en hundring hit eller dit, så är det plankarna. För gemene plankare är väl snarare bötesbeloppet det intressanta.

Ok jag vet, det finns ett underliggande kall. Plankaridkarna anser sig kämpa tappert under parollen "För en avgiftsfri kollektivtrafik". Om de ens själva tror på detta nånannanismernas utopia är högst oklart. Men eftersom det inte finns något parti i landstinget som delar deras ambition, känns missionen ungefär lika realistisk som att bedriva nykteriströrelse på en Finlandsfärja.

Men men vem vet, jag kan ha fel. En handfull campande kids kanske trots allt får landstingsledningen att tänka om. Nån annan kan ju trots allt alltid betala...

Inte helt hundra...

När fan blir gammal...

...så blir han lite feg och skyller ifrån sig på någon annan. Särskilt effektivt när syndabocken - som i detta fall - råkar vara död.

PR-effekten som uteblev

Läste idag att den österrikiska staden Amstetten - mest känd för att ha varit hemvist åt den notoriske Josef Fritzl - beslutat att upphäva Adolf Hitlers hedersmedborgarskap. Beslutet föregicks av en het debatt, där det högerpopulistiska partiet FPÖ motsatte sig förslaget med motiveringen att en persons medborgarskap per definition upphävs när vederbörande trillar av pinn.

Man kan ju ha viss förståelse för detta lätt desperata försök från den politiska ledningen i Amstetten att höja stadens i botten körda anseende. Att öka turistströmmarna till Josef Fritzl-town måste ju vara ungefär lika lätt som att locka folk till ett beachparty i Novosibirsk i februari. Men även om tanken var god, kan man ändå inte låta bli att undra hur tusan det kan ha tagit 66 år för Amstetten att inse att det kanske kan vara dags att dra in hedersmedborgarskapet från en av världshistoriens mest ökända figurer. På något sätt känns det därför som att detta lilla pr-trick inte riktigt kommer att slå igenom.

Turistbyrån i Amstetten kan nog räkna med långledigt den här sommaren också...